Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kampens och harmoniens målare. Italiens mästare speglade hos två svenska skalder. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetter I tind
forlige, och människor som känna sig mest
dragna till Mozart. Michelangelo har sin
stora och tillbedjande menighet, och Rafael,
Goethe, Thorvaldsen ha väl alltjämt sir,
hur än tiderna växla.
Ett par svenska diktare och estetici ha
direkt utformat motsatsen, jämfört
Michelangelo och Rafael, kampens och
harmoniens målare, och därvid på ett sätt,
som även karakteriserar dem själva, räckt
sin sympatis sista och yppersta krans — en
åt den väldige florentinaren, en åt den
gudabenådade urbinaten. I några
utomordentliga »brev från Rom om gamla fresker»
har Oscar Levertin bland mycket annat
sammanställt de tvenne mästarna, och i
en storformad dikt, full av själ och
innerlighet, har C. D. af Wirsén gjort detsamma.
I.
Wirséns »Rafael» är tidigast, den skrevs
under 1880-talets första år, och detta ger
den dess rent historiska betydelse. Den
är nämligen icke endast en hänförd och
lidelsefull bekännelse, sådan den i alla fall
kunde ha kommit. Den ingår i Wirséns
strid mot dagens strömningar, mot
»realismens» kult av en lägre verklighet, är en av
hans allra starkaste och mest
välformulerade insatser däri. Säkerligen är det just
den som kort efter det Wirséns »Sånger
och bilder» utkommit (julen 1884) lät
Ola Hansson i en essay om Gellerstedt
ställa Gellerstedts tendenslösa idealism
som kontrast till »den wirsénska
tendenspoesien».
Italien kände Wirsén av självsyn, var
in i själen fylld av dess skönhetsskatter
och dess ojämförliga minnen, hade redan
förut därifrån skrivit så utmärkta dikter
som Pelarskogen i San Paolo och På Capri.
Han återvände dit även senare många
gånger, hans sånggudinna likaså; ännu i
hans sista samling ge några av dess bästa
ting italienska motiv. »Mig Sverige mer är
kärt, Italien mer bedårar», skrev han en
gång; »Roms sublima mark» såg han med
ali den starka vördnadskänsla han ägnade
ett minnesrikt förgånget. Och det kan
undras, om han fått någon dikt i världen
kärare än Dantes, den medeltida
spiritualismen i högsta förklaring. Alldeles på
samma sätt hade högrenässansens Rafael,
som skalden förhärligar i det poem vi
skola betrakta, dock en medtävlare om
hans innersta sympati i 1400-talets siste
store florentinske medeltidsmålare Fra
Giovanni Angelico. San Marcos kloster, som
gömmer så mycket av dennes förklarade
paradisängder i rosa och azur med deras
»skugglösa salighet» (Levertin), har Wirsén
kallat sitt hjärtas egen vallfartsort bortom
dagens strider och kval.
Men det blev åt Rafael han ägnade den
stora, noggrant planlagda och
genomarbetade, flerfaldigt orkestrerade dikt, där
han icke blott ville ge ett konstnärsporträtt
och en rundmålning av mästarens
övermåttan rika och livsfyllda omgivning utan
framför allt — i stridbart trots och
triumfatorisk övertygelse — hyllningen till
det konstideal av klarhet och harmoni,
som sekelslutet ej längre ville erkänna.
Detta, sista moment har också
framkallat diktens mest inspirerade
partier. Porträttet av individen Rafael ges
med spridda och idealiserande drag utan
att riktigt samlas till en fyllig helfigur;
lätt utkastade antydningar skissera en
luftig föreställning om en leende, av alla
féer och gratier benådad lyckoprins. Mest
påtagliga äro kanske raderna om ett känt
Rafaelskonterfej,
en bild i svart barett,
den evigt unge konstnärsdrotts porträtt,
som fängslat livets maj vid vigd palett.
På samma vis med teckningen av Rafaels
liv och samtid. Även det blir »spridda drag»,
ty, säger skalden själv, han kan ej som
den store konstnären förena det splittrade.
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
