Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kampens och harmoniens målare. Italiens mästare speglade hos två svenska skalder. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
Han ger dylika drag ur Rafaels barndom
hos fadern och ur hans ungdoms- och
lärlingstid hos Perugino, där han i det
umbriska vemodet redan insatte »sitt drag
av leende vår» och lät ana lyckoprinsen.
Dennes utveckling skisseras:
dig gjorde Umbrien from,
du vann i Florens formens rikedom,
men majestät dig gav det höga Rom.
I den unge konstnärens florentinska och
romerska omgivning skymta tidens stora
människor. Leonardo da Vinci och
Michelangelo få en ypperlig karakteristik i några
ottave rime. Påvarna Julius och Leo och
deras hov framträda sådana vi av
tillgängliga källor veta att de varit. . . Tidens
glättiga konstliv tecknas blommande lätt
som bakgrund till poemets hjälte. Det
händer i denna dikt att skaldens betagenhet
av sitt ämne kan bli någon smula
konstnärligt obehärskad, så att emfatiska ord som.
»huld», »skön» förekomma där de kunde
vara borta och stilen sålunda blir en
skiftning sötaktig — detta i motsats till Wirséns
andra stora minnesgärd åt en sydländsk
konstnär, den praktfulla Calderondikten
med dess mera slutna och tillknäppta
karakteristik. Ty hur intimt han än levat
sig in i, beundrar och förstår Spaniens
mystiske och katolske dramatiker, har
han ej som inför Rafael låtit sig
överväldigas av sitt eget hjärtas rörelse; han står
mera som den lugne betraktaren på tvenne
århundradens avstånd. Men den höjd
av-själfullhet, som nås i Rafaeldiktens
skönaste ställen, hinner heller ingenting i
Calderonpoemet och överhuvud ej mycket i
Wirséns lyrik. Det är visserligen ett
brinnande hjärta i denna monumentala dikt —
och dess förkunnelse.
Redan inledningssången betonar i flera
vändningar: Rafael vill ej beklämma utan
förklara, d. v. s. sprida idealt skimmer. Ett
memento till pessimismens årtionde.
Hans konst vill
förkroppsliga idén
och i ett ljuvt, av sanning mättat sken
för vilsen Psyke visa Elysén.
Det är den tyska idealistiska estetiken,
förvandlad till lätt svävande lyrik med
detta vackra stanzernas fall. Men skalden
betonar också konstnärens modellstudium
i levande livet, fast han ej skulle bliva
dess slav utan följa sina inre syner.
Framför allt utvecklas Rafaels väsen och
Wirséns eget patos i den stora sången om
Rafael i Rom, där den trokeiska
tetrame-terversens långa och lugna böljor uppbära
en poesi av hög festlighet, triumfatorisk
klarhet över molnen. Wirsén tolkar de
rafaelska bilderna: tidens väkter råda ej
här, år och dagar ila ej för den
överjordiska segrande kyrkans gestalter. Jordens
stormar nå ej heller den skugglösa plats,
där Hellas’ filosofer mötas:
Här blir sinnet ljust som dagen, här är rymden
marmorsval,
tid och evighet försmälta, verklighet och ideal.
Skalden tröttnar ej att i skilda
vändningar upprepa det. Figurerna ha ej
endast verklighetens men nödvändighetens
prägel och äro dock fulla av livets
blomning. Mötte vi dem levande, skulle vi
trivas med dem mänskligt och förtroligt
— Michelangelos profeter skulle däremot
skrämma oss:
Buonarotti har allena gett sig själv, sitt stora
hjärta,
överjordiskt stora syner, barn av egen
jättesmärta.
Rafael, naturens gunstling, lät var bild få vecklas
opp
från sitt eget inre väsen, som en ros ur rosenknopp.
Störst av allt mig ändå synes detta lugn förutan
kamp,
denna konst att ge det stora utan later utav
kramp.
De allbekanta bilderna i Vatikanens
Rafaelsrum — och annorstädes — fram-
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
