Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k e / u n d
utgöres av den avdelning författaren kallat
»Jord och ande». Antitesen »jord och ande»
ligger nära den motsättning mellan naiv
sinnlighet och reflexion, som det nyss varit
fråga om. Ruin möter detta motsatspar
också annorstädes, t. o. m. i baletten: det är
jorden, det är livet, fyllt av onda drifter
och ångest, han ser i Kurt Joos’ balett om
döden, som bjuder upp till krigets dödsdans,
men han anar någonting av andens
imma-terialitet och överjordiska skimmer i Anna
Pavlovas dans. I avsnittet »Jord och ande»
har antitesen dock en brutalare och
aktuellare syftning: författaren ger i de essayer,
som sammanförts där, en exposé över den
nutida kulturkrisen sådan den tagit sig
uttryck i spänningen mellan en
instinktdyr-kande romantik, för vilken staten och blodet
betecknar ett över alla begrepp upphöjt,
mystiskt värde, och en traditionsbunden
humanism, som ser det sociala livets mål i
utvecklandet av individens frihet och
personliga ansvar. Bland de filosofer, som
framstår som den moderna antiintellektualismens
lärofäder, nämner Hans Ruin främst
Bergson, vars tänkande spelat en stor roll för
Ruin själv. Bergsons dyrkan av livets
omedelbara kraft, av »élan vital», blev en lösen
likaväl för den brinnande patrioten Charles
Péguy som för syndikalismens och våldets
profet, Georges Sorel, som i sin tur — vilken
historisk ironi! — starkt påverkat Mussolini.
En enorm betydelse för primitivitetens
renässans i nutiden har psykoanalysen haft
genom att den visat hur lönnliga flöden och
krafter går fram under det medvetna
själslivet: det omedvetna vet allting, och det
gäller att förmå detsamma att ge sina
hemligheter ifrån sig. I en essay med den
betecknande titeln »Blodets lovsång»
presenterar Hans Ruin på ett originellt och lustigt
sätt en av den moderna animalitetens
profeter, Ludwig Klages, sedd mot bakgrunden
av dagens historia. I sitt huvudverk »Der
Geist als Widersacher der Seele» riktar
Klages en sönderfrätande kritik mot allt vad
anden skapat. Anden omsätter i idel
kvantiteter alla kvaliteter, omsätter arter i mängder,
gör matematik av allt, och över denna värld
av dödade ting kan teknikens känslolösa vält
saklöst rulla fram. Genom de etiska lagbuden
fullbordar anden sitt brott mot livet; den
låter oss hemfalla åt syndföreställningar —
men livet känner icke någon synd, livet vet
icke av något samvete. Klages är antiintel-
lektualismens filosof framom alla andra i
detta nu. I denna atmosfär lever och andas
förgudningen av blodet, tron på att
rasinstinkterna skall skapa ett tredje rike, icke
blott i nazismens, utan i den mening
mystikerna tillagt detta alltsedan tusentals år.
I den intressanta målaren Bollschweiler har
Ruin stött på en typisk representant för den
nya animaliteten: i Bollschweilers djurbilder
talar naturens skuldlösa instinktivitet; hans
tavlor är dityramber över kampen för
tillvaron, där den starkaste skapar lag genom
sin vilja till makt.
Med sin friska och starka livskänsla
förstår Hans Ruin att uppskatta det
värdefulla i denna nya romantik, som bringar oss
närmare livets pulsslag och låter oss se genom
allt som är bara tankar och begrepp, in mot
det verkliga självt. Men han vill göra en
betydelsefull distinktion: det finns instinkter
på gott och ont. Den moderna
maktfilosofins skapare, Nietzsche, hyllar maktbegäret
och rasinstinkterna; hans tankefrände och
antipod Guyau talar åter om de altruistiska
krafternas välde i människan — också de
är lika djupt rotade i människans natur som
den hänsynslösa egoismen. Det är livets färg
och värme över Ruins ord, då han som ett
exempel på det godas makt i människan
hänvisar till den okände hjälten, som alltid
är med då en olycka inträffar: han springer
under däck på ett dödsdömt fartyg för att
leta rätt på dem som stängts inne, han
hoppar ner i havet för att rädda ett barn och
en mor, som slungats över bord, han byter
hamn och är med överallt, men han är ändå
alltid densamme: han är en personifikation
av självförglömmelse och offermod. I
Oxfordrörelsen finner Ruin denna vilja att
hjälpa, buren av engelskt gosselynne och
kristen altruism. Oxfordrörelsen synes honom
i sin art gömma på många drag,
karakteristiska för tiden. I den finnes detta krav på
ovillkorlig lydnad, som är typiskt för de
politiska diktaturerna — och Ruin kallar därför
även sin essay om Oxfordrörelsen för »Den
Helige Andes diktatur». Denna religiösa
väckelse bär på ett fanatiskt begär efter det
absoluta och ett oändligt förakt för
kompromisserna. Där finnes sportsmannaanda —det
rycker med sig den unga generationen, som icke
är intresserad av resonemang och subtila
analyser, utan längtar efter handling. I den
underkastelse för det Högsta, som kallas »guidance»,
ser Ruin utgångspunkten för ett val mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
