Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitterat ti r i Finland
de onda och de goda instinkterna: vad man
upplever och som ingivelse mottar får icke
gå emot de högsta principer och den högsta
tro vi äger; det får icke motsäga de
uppenbarelser, som Kristus givit i och med sitt
liv; det måste stå i samklang med
Oxfordrörelsens fyra krav: absolut ärlighet, absolut
renhet, absolut osjälviskhet och absolut
kärlek; och det får slutligen icke strida emot
våra plikter och vårt ansvar gentemot andra
människor.
Hans Ruins »Gycklare och apostlar» är en
stimulerande bok; genom den skärpa och
tydlighet, med vilken den samlar det aktuella
tidsläget i sin brännpunkt, kan den även
tjäna som en utgångspunkt för analysen av
de mer eller mindre tidsbetonade
skönlitterära verk, som här skall behandlas.
Titeln på Elmer Diktonius’ nya bok
Mull och moln, en samling skisser och
dikter, är djupt betydelsefull. Diktonius är
som förr en mullens, en de handgripliga
realiteternas dyrkare, men över hans diktvärld,
som sträcker sig från åländska havslandskap
till enrisbackar i Nurmijärvi, väver sig nu
mer än tidigare en dager av stämning och
mystik. Hans första diktsamling hette som
bekant »Hårda sånger» och gav, vid sidan
av en del havslyrik, uttryck åt hans känsla
av att vara en revolutionär bildstormare
inom litteraturen och samhället. De nya
dikterna kunde i motsats härtill kallas
»Mjuka dikter» — i stil med den något
persi-flerande titel »Gammal mjukhet» Diktonius
själv gett en del — förresten utmärkta —•
ungdomsdikter i samlingen »Taggiga lågor».
Diktonius har i »Mull och moln» följt den
andra av de riktlinjer han i företalet till
diktsamlingen »Stark men mörk» uppdragit
för sin utveckling som diktare: den första för
till en tidsenlig diktart, som intuitivt
experimenterande strävar till nya konstnärliga
mål, den andra till en allmäntmänsklig dikt,
som bara är. »Mull och moln» bär
underrubriken »Nöjd prosa enkla vers»; det ligger
måhända ett visst avståndstagande häri, och
vi får väl taga denna lyriska pastoral som en
konstpaus mellan de många stormarna i
diktarens liv. Men det bör understrykas: vid
sidan av de taggiga lågorna och de
monumentala granitblocken i Diktonius’ diktning
har det alltid funnits något mjukt och vekt,
en manlig ömhet inför allt svagt och
värnlöst.
Diktonius är en naturberusad panteist —
därför älskar han framförallt havet med dess
gränslösa horisonter. Hans panteistiska
hänförelse kastar, tänd av ögonblickets
impressioner, sitt skimmer över hela hans
diktning. Naturen är hans religion; triumferande
förklarar han att »ali mänskovisdom på
jorden, alla religioner, ali vetenskap och konst
är bara förtorkade kottar under ett murket
träd, jämförda med de fattiga grässtråna
under hans fot». Med inspirerade ord hyllar
diktaren naturens skapelser, som lyser upp
vardagens gråa ögonblick: ett moln, ett
träd, surrande bin, höstlöv, vintersnö,
vårbruna buskar. Då han passivt och stilla
åskådar de små och stora händelserna i
naturen, kommer det över honom en känsla av
att locket över verklighetens hemligheter
lyftes undan så att han kan skönja, som han
säger, något »väsentligare, viktigare, vilket
står i närmare kontakt med målet och
meningen än vi». Den skiss, där dessa ord fällas,
bär den meningsfulla titeln »Mystisk treklang»,
men därmed avses ingenting annat än en
död skatunge som ramlat ned ur boet, en
gran som står litet längre borta och »brunnen
med sin dolda djupsinnighet». Det är ju bara
en musikalisk stämningsbild, men den är
tillräcklig för att leda diktaren-panteisten
över verklighetens gräns. Det är
betecknande att den verklighetskäre realisten
Diktonius finner språngbrädet för sin mystik i
en vardaglig iakttagelse av en tragedi i
naturen, som oftast går våra slöa sinnen och
förstockade hjärtan förbi. Men detta är just
muskeln i Diktonius’ skapande: den verkliga
diktarens förmåga att se det stora i det
lilla, det mystiska i det vanebundna och låta
den vardagliga iakttagelsen brista ut som
raketens eldblomma i en flammande rikedom
av bilder.
Om Diktonius’ mystiska försjunkande i
naturen vittnar en dikt som »Trädgården» i
den nya boken.
Mellan de båda granarna,
ur sjön
stiger nattens hand,
lägger sig över trädgården,
kröker fingrarna
som hade den nånting att göra.
Men när den ser
att den flinka gången sover,
och den djupsinniga brunnen,
och tvättstugans melankoliska tak,
ligger den bara stilla
och inpassar sin andning
med det övrigas.
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
