- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
606

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erik E k e I ti n d

Genom Stenius’ dyrkan av mystikerns
trosvisshet lyser en insikt om alla värdens
intighet. Allt är analyserat och söndertänkt,
men då den absoluta nollpunkten är
uppnådd skapar behovet att leva och tro på
någonting irrationella värden, som är
oåtkomliga för förnuftets kritiska
värdesättning. Det var på det sättet det slutande
1800-talets Hamlet en morgon vaknade upp
ur »dilettantismens» förnekelse av allt, med
röda kinder och full av verksamhetsbegär;
en del av dessa fin-de-siècle-typer blev
brinnande katolska konvertiter, andra fann sin
lösen i en stormande patriotisk hänförelse,
andra åter sökte upp det primitiva livet
bland naturfolken på Söderns lycksaliga öar
— Hans Ruin har mycket att berätta om
denna utveckling i »Gycklare och apostlar».

Landskapet i »Det okända helgonets
kloster» bör främst tagas symboliskt, men det är
också en bild av östra Finland, där den unge
författaren är hemma. Det hemlighetsfulla
klostret ligger någonstans i ödemarken invid
ryska gränsen —■ också i Stenius’ bok
skymtar den exotiska landsända, som spelar en
så stor roll i Olof Enckells böcker. Finland
står för Göran Stenius som det fattiga
landet, vilket kräver gränslösa uppoffringar av
sina; söner utan att de kan ha några
förhoppningar om belöning härför. Det är en
patriotism quand-mëme, lika dyster och brinnande
som den patriotism som talar i Örnulf
Tiger-stedts lyrik.

Det är påfallande att den finlandssvenska
litteraturen, samtidigt som äktfinskheten gör
sina framstötar mot de viktigaste bålverken
för det svenska kulturlivet i Finland, mer och
mer övergett den »insulära» isolering, som
präglade den för ett par tiotal år sedan.
Denna litteratur var då, hos Arvid Mörne,
Ture Janson, Runar Schildt och många andra,
inriktad på att skildra livets verklighet och
idéströmningarna inom det svenska
bosättningsområdet — det enda stora undantaget
var en ren lyriker som Bertel Gripenberg.
Bland de nya författarna går Diktonius över
språkgränsen i sina natur- och allmogeidyller
från Nurmijärvi och Jyväskylätrakten, Olof
Enckell i sina meditativa strövtåg genom
Karelen, Örnulf Tigerstedt i sin av nazistisk
statstanke burna patriotiska lyrik.

Även om man inte möter någon nationellt
samlande gestalt som bonden Pavo hos dessa
författare, utan i stället Janne Kubik, Isia
Vornanen och mer eller mindre suspekta

halvherrar, så visar dock detta intresse för
finsk allmoge och denna kärlek till Finlands
insjönatur att landet och folket, sedan
självständigheten vunnits, även står för de svenska
diktarnas hjärtan som en helhet inom
gränser, som sträcker sig från Hangöudd till
Petsamo.

I sin historiska romancykel »Borgungarna»,
som skildrar den svenska kolonisationen i
Finland, har Eirik Hornborg hunnit fram
till 1500-talet och till de ständiga
gränsstriderna mot Ryssland vid denna tid. Tredje
delen, Herrarna till Torsalö, som nu
utkommit, är en roman om motsättningen mellan
två livsåskådningar, pliktens och njutningens.
Den unge Erik Olofsson är en i grunden
fredsälskande natur, som sköter sitt värv som
skeppshövitsman därför att det är hans
plikt mot landet och därför att
Torsalö-ättens ära fordrar det. Hans farfar uttrycker
det med orden: »Man lämnar inte Torsalö
som man lämnar en rutten ekstock. Vi äger
gården under frihet och frälse, för att vi skall
tjäna kungen i krig och fred, värna landet
och vårda dess rätt». Eriks liv är hårt och
farligt; dess innebörd kan i korthet återges
med Heidenstams ord:

Lyckan är ett kvinnligt smycke.

Stränga gudar, hårda öden

och av bröd ett sparsamt stycke,

det är liv för män.

Erik söker ena hela folket till försvar mot
fienden i öster, men mötes av misstro bland
finnarna. Denne svenske hövding stupar
slutligen för en pil, som skjutits ur bakhåll mot
honom uppe i finnbygden, dit han ridit för
att varna befolkningen för tatarernas anfall.
Allt detta har sin undermening — det kan
ifrågasättas, om inte den dagspolitiska
hänsyftningen här är alltför skarpt framträdande.

Erik Olofssons antipod är hans svåger
Hans Lüderitz, som redan på grund av sin
tyska härstamning utgör ett exotiskt inslag
bland den nyländska kustbefolkningen. Han
är en personifikation av rik hanseatisk
köpmannakultur. Hans lyx och förfining kan
aldrig nås av människorna i gränsmarkerna
mot Ryssland: deras liv är uppfyllt av de
ständiga gränsfejderna; allt vad de skapar
härjas, plundras och brännes av fienden tid
efter annan. Erik Olofssons hustru
Margareta, som är en smula romantiskt anlagd,
lockas av Lüderitz’ berättelser om soliga län-

606

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free