Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Är modernismen omodern? Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Giorgione. Vilande Venns.
Cézanne, van Gogh, Gauguin, Picasso och *
Matisse och naturligtvis den konst, som
utförts av dessa föregångsmän själva. Dessa
konstnärer med allt det odium som de
kunnat ha inbördes och som motsvarar i
virulens det odium theologicum, som finnes
inom religionerna, ha en samhörighet av
religiös art. De gräla inbördes som i en
religiös sekt, men de ha också en känsla av
gemenskap gentemot utomstående. Den
utomstående, som försöker vara objektiv, inser,
att det även i frånstötande och med onaturlig
vidskepelse bekajade religioner finnas
värdefulla uppslag, och att i konströrelsen
modernismen det finnes saker att taga vara på.
Den fritänkande eller, om detta ord låter
illa, den mera fritt tänkande försöker att
även bland partifanatiska se förtjänster.
Han vet också, hur nästan groteskt relativt
allt konstbedömande är och hur den
mognaste, lärdaste och rättvisaste konstdomare
»senerehen kom til andre Resultater», något
som för resten en hel del, vilka börjat som
modernister, också gjort. De ha fått fördelen
av rörelsens första radikala slagkraft och
sedan modererat sig under den naiva
allmänhetens belåtenhet med att nu kunna se
vad deras målningar föreställa. Mindre
vänliga säga, att de ha förbrackats. Men de
kunna vara rätt tråkiga målare ändå, och
något ledsammare än en större utställning
med modernistmålningar kan knappast
tänkas, även om de under de sista tjugu åren
modererat de allra kraftigaste förvridningarna.
Det är ej mycket att göra åt, att talangerna
och begåvningarna blivit så obetydliga i
Europa på måleriets område och att
tråkigheten fått premium.
Det är inom måleriet som modernismen
gjort sin egentliga insats, nästan utan att
några mot- eller sidoriktningar gjort den
avsevärt förfång. Futurismen, Marinettis
italienska konströrelse, är också ett kvarts sekel
gammal men har stått utanför och intagit
ungefär samma ställning i målarkonsten, som
teosofien till mera officiella religionsformer.
Den egentliga modernismen representeras i
huvudsak av expressionismen — Matisse,
naivismen — Henri Rousseau, kubismen —
Picasso och surrealismen — här i Sverige
representerad av bland andra Otto Carlsund, en
rörelse som dock av många modernister
betraktas som litet misstänkt med sitt låt vara
dunkla sökande efter någon sorts innehåll.
Naturligtvis ha modernisterna rätt, då de
vilja söka nå något nytt och då de avvisa
att anrätta vare sig högrenässansens eller
barockens målarkonst med någon ny sås.
En verkligt ny och livskraftig, bestämd och
klar konstriktning hade, som sades,
modernismen ej att kämpa med, då den ville komma
med sina nya färgeffekter, göra, som Richard
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
