Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Är modernismen omodern? Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Vilh. Bjerke Petersen.
Vä x l an d e erotik.
maste och mest övertygade i denna religion,
och gör detta med en glad offensivanda, med
kunskapens och stilkonstens skarpaste vapen
och med en ymnig ammunition. Han
framkallade en viss förbluffelse. Man hade trott,
att så gott som ali opposition mot den s. k.
»levande friska konsten» hade upphört, och
så börjar denna attack, där han också
påvisar att i Frankrike självt till och med på
konstvänsterhåll en opposition börjat växa
fram. Visserligen måste medgivas, att en
klar och skarp fiende till den
postimpressionistiska konsten och dess efterkommande
redan länge funnits i Camille Mauclair, som
på sin tid gjorde sig till kämpe för
impressionismen, den våghöj d som föregick den
stora vågdalen.
Det är icke något hysteriskt sigförfasande
över modernismens ondska som författaren
kommer med på de stora 154 sidorna,
försedda med en ymnig mängd ypperligt valda
och återgivna jämförande bilder, bland
vilka klassiska målare från och med Fra
Angelico till och med Degas sättas bredvid
reproduktioner efter Matisse, Rouault och den
danske modernisten Vilhelm Lundstrøm, till
vilken senare Peschcke Køedt har ett särskilt
gott öga. Författaren vet väl och säger
tydligt ifrån, att konsten skapas efter tiden,
och de drag av upplösning, av förruttnelse,
av idélöshet och tråkighet samt dum cynism
som finnas hos vissa sidor av vår tid, måste
återfinnas i en viss konst.
»Man speglade sin bild i källan
och häpnade . . . .»
Jag skulle vara böjd att anse den kritik
han kommit med mot vissa sidor hos några
av de stora franska föregångsmännen, hos
de i många fall mycket stora som Courbet
och Manet, också äger sitt berättigande.
Vad hans och de ovannämnda franska
kritikernas angrepp på målningssättet hos
modernisterna beträffar, skulle jag vilja påstå
motsatsen av vad en i modernismen allsidigt
förfaren svensk museumsman yttrat om
Peschcke Køedts angrepp. Han sade, att det
vore ett olämpligt ord vid en olämplig
tidpunkt. Det förefaller snarare vara ett
välgrundat och lämpligt ord på en synnerligen
lämplig tidpunkt. Vi ha ju haft ett kvarts
sekels betänketid, och det kan ju räcka i
vår hastigt framrusande tid. Alltför länge
ha de, som erfarit vedervilja mot den mest
typiska och renodlade modernismen, litet
väl försiktigt och betänksamt tegat och
liksom omfattat apotekaren Riis’ metod att
störta Napoleon genom att låta honom
hållas.
Det fanns en tid, då vissa religiösa
synpunkter icke ens fingo sättas ifråga. Nu får
man göra det, men under dryga två
decennier har en viss riktning inom konsten
varit tabu eller heligförklarad. Var och en som
läst tysk, fransk och skandinavisk
konstkritik under den senaste perioden vet att
om man rörde något vid Matisse eller Picasso,
gick man visserligen ej miste om saligheten
som i gamla tider, då man rörde vid något
heligt, men man erfor en avsevärd minskning
i sitt intellektuella anseende, och det tycks
ha skrämt ett mycket stort antal av
konstkritikerna.
»Hvor meget Blæk, hvor megen anstrengt
Spekulation, hvor megen forbavsende
Stædighed er der ikke spildt under Forsøget paa
at hamre ind i det uforstaaende Publikums
dumme Hjerner, at hele denne Udvikling,
hele denne ynkelige Faneflugt, under hvilken
Malerkunstens almenmenneskelige Værdier
Stykke for Stykke kastedes paa Lossepladsen
indtil en af de stolteste Funktioner af
menneskelig Aand og Lidenskab efterhaanden
blev degraderet til en i bedste Fald finere
Tapetindustri, betød en enestaaende Fri-
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
