Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Är modernismen omodern? Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ter i n
Pablo Picasso. Studentska.
och det torde väl vara svårt, även om
museiledningen önskade det, att ej inköpa det
som alla eller så gott som alla kritiker av
någon betydelse anse vara den rätta sorten
och tillhöra den »friska och levande konsten».
Och det har skett. Visserligen ha många
modernistiska konstnärer och även sådana
kritiker tyckt att museiinköpen varit för
tama och skulle önskat, att åtskilliga av de
nyfranska och nysvenska inköpen varit ännu
friskare och ännu mera levande. Men däröver
sörja ej de vilkas anleten ett par gånger om
året ljusna vid ryktet om kubismens stilla
avsomnande.
Picasso, den store kubisten, målar och
utställer någon enda gång en dam med näsan
mitt i ansiktet och lämnar helt och hållet
det kubistiska schemat, men det visade sig
vara hans frus porträtt, och hon var kanske
hans överman. Men ryktena om kubismens
död ha varit falska. I en skämtprofetia för
det kommande året stod för några år sedan:
»I juni varder Lenin död» och sedan för juli:
»Lenin är alis intet död,
lever i Ryssland frisk och röd.»
Men en gång dog han. Kanske kubismen
kommer att göra detsamma någon gång.
Kubist hör emellertid enligt de moderata
modernistkritikerna till det som är en
förtjänst både att ha varit och att ha arbetat
sig ifrån.
I alla tider har det i konsten varit en
ständig omvärdering av det föregående, en
upp-och nedflyttning. På 1550-talet var Giovanni
Bellini ansedd som tråkig och tafatt, på
slutet av 1600-talet var Rembrandt litet väl
naiv och kluddig, och det var han också
vid 1800-talets början, då han hade rätt
gott sällskap i Watteaus dålighet. På alla
välskötta, och levande museer blir det då och
då ståndrätt. Det är givet, att olika meningar
då göra sig gällande och att vissa glädja
sig åt att somliga ned- eller bortflyttas samt
att många bliva ursinniga över att så sker
och kalla ingripandet för partifanatiskt.
Med vältalighet och många goda skäl talar
Peschcke Køedt mot bortflyttandet av det
radikala konstljuset på 1890-talet i Danmark,
den nu mycket fördunklade Kristian
Zahrtmann, vilkens kolorit ibland förefaller den,
som skriver detta, något jolmig — och
det medger Peschcke Køedt —, men som
onekligen är en synnerligen märklig
konstnär också på det koloristiska området.
Även Krøyer har ju på Kunstmuseet i
Köpenhamn dömts till relativt mörkrum, och
häremot opponerar sig Peschcke Køedt,
trots att den danska konstkritiken nästan
överhuvud är enhällig i hans degradering.
Det är emellertid dråpligt att läsa de
entusiastiska omdömena om både Zahrtmann och
Krøyer, som på sin tid fällts utav sådana
som nu anse dem undermåliga. De kunna
ju alltid säga: Jag blir gudskelov för var
dag klokare; men för egen del instämmer
jag, då det är frågan om Krøyer, ivrigt med
Peschcke Køedt och gillar i hög grad de
auktoritativa ord — auktoritativ blir ju
alltid den, som är av samma mening som en
själv —■ Jens Thiis uttalat om Krøyer år
1930: »Hvor i verden finder I store
repre-sentationsbilleder, som er malt med samme
herredømme over opgaven, samme
tegnedygtighed og sans for Portrætlighed og
karakteristik». Det blir enligt min mening
något alldeles särskilt odiöst, då en mästare
både i ljusdunklet och i teckningen som
Krøyer blir underkänd och får vika för
personer som varken vilja eller kunna teckna
eller måla. Låt vara att modernisterna i
motsats till Lionardo och Rembrandt ha
bestämd motvilja mot ljusdunklet, men vore
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
