Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Är modernismen omodern? Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Henri Matisse.
La se r p e n t i n e.
faels Parnass som bakgrund. Wanscher är
en stor beundrare och djupgående kännare
av Rafael. Huruvida han nu — hösten 1935
— är modernist eller antimodernist är mig
obekant, ty Vilhelm Wanscher har den
likheten med William Gladstone, att han talat
för och emot allting. I sin förträffliga uppsats
om Willumsen, som Peschcke Køedt, vilket
torde vara det riktigaste, mer beundrar än
kritiserar, jublar han över bilden av »Wanscher
i inderlig Kattepine med et til Selvopgivelse
grænsende Udtryk».
För att belysa sin uppfattning av
modernismen, »Hæslighedens Akademi, som ikke
giver tidligere Tiders doktrinære
Læreanstalter noget efter i forbenet Stædighed og
hadsk Despoti», meddelar författaren några
synnerligen intressanta längre utdrag av ett
par franska konstkritiker som man minst av
allt kan beskylla for »stivsindet Akademisme».
Ovan nämndes bland dessa
impressionist-kännare Camille Mauclair, som utgivit den
kvicka och skarpa boken »La farce de 1’art
vivant», vilken den som skriver detta på det
varmaste vill rekommendera att läsa in
extenso, om den också skulle stå på
modernisternas index librorum prohibitorum.
Sammanfallande med Peschcke Køedts
Statusopgørelse äro en del yttranden av Waldemar
Georges »Profits et pertes de 1’art
contempo-rain» 1933. Han talar om hur den nya konsten
bannlyser det som »representerar individens
samhörighet med tiden och kompositionen,
som förenar handling i rummet. Det nittonde
århundradets konst går frivilligt sin
avveckling till mötes, men vad är det för påstådd
frigörelse, i vilkens namn man bryter så
många lansar? . . . Befriad, från vettet av
frihet är konstnärens strävan till stjärnorna
icke annat än en gång mot tomheten.»
Den parisiske konstskriftställaren Adolphe
Basler, av vilken Isaac Grünewald gjort ett
av sina allra bästa porträtt, skriver:
»Man kan fråga, om inte ali denna
esteticism representerar en degenererad konst.
Matisses raffinerade talang upplivar ytorna
med kolorism, som inskränker sig till ett
minimum.» Basler fortsätter: »Har icke
begreppet sann målarkonst fördunstat i
Picassos och hans eftersägares sökta
abstraktioner? Är Picasso i det hela taget målare? Är
han inte snarare profet för en ny religion,
finansierad av ett aktiebolag med obestämt
kapital?»
Månne inte de modernister, som trots sin
religion våga läsa denne Basler, bli lika
långa i ansiktet som männen på EI Grecos
bild av de tiotusen martyrerna.
Modernismen i målarkonsten är, man må
gilla den eller icke, en rörelse av mycket
stort psykologiskt intresse och sedan den
räckt i ett kvarts-sekel väl förtjänande en
»Statusopgørelse». Den har vissa likheter med
nyklassicismen och berör som den blott de
konstbildade men har en måhända ännu
mera fåtalig grupp av förstående. Nyantiken
var också internationell och hade ett kallt
och sött allmänt skönhetsideal. Den
modernistiska målarkonsten har ett internationellt
ideal av fulhet och missbildningar.
Modernismen har också intet av folklighet — det
behöver kanske ej vara ett fel, ty det hade
ju ej heller renässansen, men nog är det en
förtjänst, om en konströrelse åtminstone
kan skänka något också till de många. Det
ingår i modernismen och i alla religioner
något av affär — det gjorde det också i
Gustav Vasas och Henrik VIII:s intresse för
protestantismen, och det finnes ett starkt
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
