- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
627

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Horatius

ringen kommer att gälla Roms genius,
uppenbarad i Octavianus; och den
motiveras uttryckligen med fredsverket. Så blir
det även i de följande hyllningsdikterna,
det markeras, att vad som framtvingar
dem är parthiska skvadroners hotfulla
tramp och minnet från gångna år av
lev-rat människoblod och brända städers aska.

Två förpliktelser medför lojaliteten
emellertid strax. Den ena är lätt — att agitera
vid härskarens sida i befolkningsfrågan: när
poeten beredvilligt dundrar om vitio
parentum rara iuventus, behöver han icke
känna samvetsagg över att han själv
ståndaktigt avhåller sig från att bilda hem och
sätta barn i världen; självfallet åligger det
icke honom, halvblodet och parian, att
fortplanta romaresläktet; han har icke lov
att kalla sig romare annat än i sin egenskap
av vätes, av språkrör för
samhällspånytt-födelsens makter. Svårare måste det andra
fordrade steget ha varit — att avsvärja
sig sin ungdoms fritänkarattityd gentemot
den officiella gudstron, vars återupplivande
stod på regeringsprogrammet. Han kostar
på sig en formlig omvändelsedikt, där han
förklarar sig ha blivit tvingad in på den
fromma gudstjänstens väg från sina forna
falskt vetenskapliga villfarelser genom ett
av de underverk han i sin ungdom
bespottat; men det blev ett ganska tvunget
och svagt poem. Dock har han utan tvivel
kommit i ett religiöst känsloläge med
romersk orientering: han ser sig själv och
Imperiet underställda övernaturliga
makter, vilka han möter med pietet och
lojalitet och ärlig strävan efter pax deorum;
i den mäktiga hymnen I: 12 — Quem virum
aut heroa ... — ser han dem uppenbarade
först i den grekiska Olympen, men sedan,
självständigt och jämsides, i de stora
romaresläkternas anda, Caesars såväl som
Catos — för att till sist sammanfatta dem
till en allmakt i invokationen till Iuppiter
Optimus Maximus: »Fader vår, som
människors släkt beskyddar. . .»

627

Läsaren mötte redan i första boken de
nödvändigaste programdikterna och fick
även minnet upplivat av inbördeskrigens
slutakt i triumfdikten över Kleopatra,
som avslutar boken — det enda horatianska
poem som konkret utmålar en
världshistorisk situation. Men tonen anges än så
länge av andra slags poemer. Omedelbart
efter dedikationsdikterna kommer en
ve-modsslöjad vårstämning, där det vaknande
livet öppnar utsikten fram mot död och
utslocknande. Och sedan får den romerske
Anakreon apostrofera den rödblonda
Pyrrha:

Vilar du med en späd yngling i rosensnår?
Tigger han om din gunst, doftande av parfym,
där vår grotta gav svalka?

Får han smeka ditt blonda hår . . .?

Moderna kritiker ha bedömt Horatius’
erotiska poesi med stränghet. Den är icke
originell, heter det; den kan knappast
betecknas som vare sig renhjärtad eller
innerlig, och ej heller sjunger den som stormen
och lidelsen sjunga: poetens känsloliv visar
föga djup och beständighet, det är icke
bundet vid någon konkret, individuell dam,
som man kunde tillskriva en ingripande
roll i hans liv och jämställa med Catullus’
Lesbia eller Propertius’ Cynthia. Det är
alldeles riktigt, att poeten tydligtvis
tillhör de polygama, och mycket långt bortom
den bekväma och överkomliga kärleken
befinner sig knappast någon av de sexton
flickor han i eget namn tilltalar i den stora
diktsamlingen: Pyrrha, Lydia, Leukonoe,
Tyndaris, Glycera, Lalage, Chloe,
Dama-lis, Phyllis, Barine ... De höra med andra
ord till hans egen klass: att antyda
aspirationer utöver den — och ett mot sådana
aspirationer svarande kärleksliv — skulle
säkert ha uppfattats som en pinsam
takt-och smaklöshet. Men han är långt borta
från ungdomsdikternas påträngande och
onyanserade cynism. I en noga genomtänkt
dikt ber han en flicka att bränna upp de
fräna jamber han en gång skickat henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free