Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
Motivet hade redan Catullus haft, men
i ett nervöst nedkastat impromptu;
Horatius ger situationen allmänmänsklig
räckvidd: från det gäcksamt pompösa anslaget
— »Din sköna moders skönare dotter, hör!»
— leker han sig genom mytologiska
associationer fram till en moralisk tes,
förbannelsen över vreden, fortfarande en aning för
patetisk och för magnifikt exemplifierad för
att tas helt på allvar. Men så får poemet
klinga ut i en mänsklig tillämpning, och den
är allvar; mannen minns ungdomens
kokande hetta i bröstet, som drev honom
till överilade jamber: »nu vill jag byta
harmen mot milda ting ...»
Om de milda tingen i passionslandet
handlar Horatius’ kärlekslyrik; de äro aldrig
livsfarliga, men behöva fördenskull inte vara
likgiltiga eller livet ovidkommande. Han är
själv inte värre engagerad än att han har
vid överblick över ämnet. Han tar till
uppgift att fånga in i sin dikt hela serien av
stämningar och upplevelser som tillsammans
bilda den unge sydlänningens omistliga
erotiska vardag; skalan börjar precis där den
enkla affärstransaktionen höjes till lek och
slutar just när det från stjärnan Malört
fallit en smaksättande droppe i det sexuella.
I de olika situationerna sätter han in
olika kvinnotyper; bland de talande
konstnärsnamn på mjuk grekiska, som damerna
buro i Roms halvvärld, kan han välja ut
de i varje särskilt fall karakteriserande.
När Aelius Lamia kommer hem från
långfärd — den av vännerna, som han alltid
tilltalar mest otvunget kamratligt — kan
Horatius bjuda honom icke bara på
kalvstek och ett krus av gott märke och
rökverk och dansmusik, utan också på
Da-malis, »Kvigan», hon som är så törstig och
så het av sig, en mer sugande klängväxt
än den skamlösa murgrönan. Å andra sidan
kan han ömt och vänligt ställa om att
Tyndaris — som tagit namn efter själva
Helena! — får en ljuvlig feriedag på landet
undan påfrestningarna på lustans marknad
inne i storstadens nöjeskvarter. Namnet
Glycera, »den ljuva», skall ge associationer
till Menanders liv och dikt: komediernas
hetär har älskligt djärva manerer,
spelande uppsyn och fuktigt leende, men
hon står redan i förbund med Venus själv,
som kallas grym och väldig, som störtar
sig över den unge mannen med ali sin styrka
och sveder honom med sin eld. En annan
sorts eggelser, lika starka och självfallna
för sydlänningen, utlösas av den skygga
och späda Chloe, uppkallad efter
vårgrönskan. Horatius’ publik förstod, att
hyckleriet skulle genomskådas, när diktens
jag emfatiskt förnekar att han känner
rovdjurets jaktinstinkter. Men den erotiska
vardagen kan lyftas högre upp. Det finns
lycka att få också ur sådana äventyr som
ligga inom räckhåll för den horatianska
kärlekslyriken. Vad lyckostunden
innehåller av fullkomning, befrielse, känsla av
kraft och renhet, har han jublat ut i sin
berömdaste kärleksdikt — den till Lalage,
»den röstbegåvade»:
Vore jag, där aldrig på frusna vidder
gröna träd förfriskas av sommarfläktar,
i det hörn av världen, där töcknet varslar
Iuppiters onåd,
blev jag svedd i öknarna alltför nära
solens väg, där människor ej få leva —
ljuvligt ler du, Lalage som jag älskar,
ljuv är din stämma!
Lalage har fått denna enda dikt. Hon
är ett ögonblick av fröjd och sedan borta.
Det är regeln, att de horatianska flickorna
kallas fram på det sättet enbart för att
illustrera ett givet ögonblick. Inte ens
när samma namn kommer tillbaka i flera
dikter, har man lov att ta personens
identitet för given. I ett fall är ändå frestelsen
svår att låta Horatius ha skisserat en
kärleksroman, visserligen inte i stort format.
Denna gång heter hon Lydia — ett vackert
namn, som alltid måste verka emfatiskt i
horatiansk vers, därför att det bildar en
fristående daktyl. Han gnabbas först vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
