- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
632

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Harrie

peius Varas fira helafton, bekransade med
myrten och fuktig krasse; men poemets
motiv är diktarens hejdlösa glädje över
att ha tillbaka sin ungdomsvän från
krigens och farornas tid, kamraten från dagen
vid Philippi; i och med att vännens
landsflykt blivit upphävd, har revolutionstiden
flyttat in i det förgångna, blivit
ungdomsminnen som man kan glamma om mellan
skål och vägg. Denna gamla onda tid
håller t. o. m. på att bli historia i Asinius
Pollios djärva verk, som Horatius
bebådar i bokens fritaliga och suveränt
taktfulla inledningsdikt; han kan lugnt
frammana vålnaderna:
Lyss! Hör jag ej de stores kommandoord,
ser jag ej hjältar, märkta av blod och damm,
och hela världen underkuvad
utom ett trotsande sinne — Catos!

Så pass långt fram i diktsamlingen kan
Horatius tala fritt om detta — ty den nya
regimen har redan fått sin vederbörliga
hyllning. Han kan också nu, i raden av
innerliga vändikter, vända sig till
privatmänniskan Mæcenas, ge ett mycket
intimt porträtt av hans älskade maka under
genomskinlig pseudonym och t. o. m. öppet
anspela på vännens svåra depressioner och
hypokondriska tvångsföreställningar — i
den märkliga dikt, som börjar med ett
otåligt utrop och där sedan den horatianska
behärskningen nästan spränges av
tillgivenhetens tryck inifrån:

. . . nej, jag svor icke falskt
min faned till vår vänskap: jag följer med,
varthelst du går. Vårt sista uppbrott

skall bli gemensamt. Din vän är redo.

I dikternas andra bok föres läsaren fram
över stilla och blanka vatten. Dödstanken
glider förbi ibland som skuggan av ett
moln, en och annan utsikt öppnas mot
stridare färdleder — inte oftare än det är
nödvändigt för att undvika monotoni. Men i
bokens två slutdikter höjes tonen starkt
och plötsligt: det blåser upp över vattnen,
musiken blir orkester. Visionen av Bacchus

och hans följe (nr 19) är mycket olik de
mytologiska kabinettstyckena i
kamétek-nik, med eller utan personlig tillägnan, som
det finns gott om i första och tredje
böckerna. Dikten är hållen i dityrambstil; för
diktaren uppenbaras allbetvingaren
Dionysos, vars trollstav sprider yrsel och skapar
ekstas, men som också på hemsökelsens
dag var stark nog att vräka de anfallande
underjordsjättarna nedför Olympens
branter. Av denne gud känner sig poeten
invigd: det varslar om stora ting. Och
ännu starkare brusar självmedvetandet
genom själva slutdikten:

Ej spakt och vanligt spännes det vingepar,
varav jag bäres fram genom eterns hav:
jag, skalden, har ej hem på jorden
länge. Jag lyfter från småsint avund

i mänskors städer. Jag, som är kött och blod
av ringa fäder, jag, som du kallar vän,
Mæcenas, kan ej nås av döden,
aldrig av Styx stängas in i Hades . . .

Läsarens förväntan blir ytterligt spänd. Och
den svikes icke. Ty omedelbart följa
Romareodena.

Det är sex långa dikter på alcaicum —
inalles 84 strofer. Rättare sagt är det ett
sammanhängande diktverk i sex satser.
Det gemensamma anslaget binder dem
samman och skiljer ut dem ur Horatius’
övriga diktning:

Bort, oinvigda skara, från heligt rum!
Jag bjuder tystnad. Heliga sånger, förr
ej hörda, skall den vigde prästen
tolka för ynglingar och för ungmor. . .

Poeten har blivit präst och siare, hierofant
i Musernas tjänst. Med de rituella
ingångsorden, välbekanta för läsarna och laddade
med traditionens samlade andakt, skickar
han sig att inviga det uppväxande släktet
i en ny mysteriekult, de romerska
mysterierna; det pånyttfödda Imperiet skall få en
egen motsvarighet till Athens eleusinska
riter. Inledningstalet, som fyller första och
andra satsen, verkar i början som en
—avsiktlig — antiklimax. Den horatianska

632

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free