Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a r Ha r r i e
landsort och fått sina egenartade
traditioner utplånade. Roms livsvillkor är att
förbliva Rom — Decius’ och Fabius’ och
Catos Rom, sådant det just höll på att
tecknas i Livius’ historieverk: den dag riket
blivit absorberat av Orienten och
förvandlats till rhomäernas land kring
Svarta-havssunden, är det slut. Iunos spådom slog
som bekant in.
Poeten avbröt sig i uppenbarelsen: det
ger honom välkommen möjlighet att växla
tonart för den nya myten:
Stig ned från himlen, spela för mig på flöjt,
Kalliope, min drottning . . .
Han drömmer sig bort i ljuva scenerier av
svalka och grönska, barndomsminnen stiga
upp, som bestyrka att han är Camenernas
skyddsling och vän (det grekiska namnet
på sångmörna skulle icke ha passat här).
I deras milda hägn går han trygg genom
livet, till deras grotta söker sig Caesar själv
ibland (den trötta människan, som behöver
vederkvickelse, får inte heta Augustus).
Camenernas gåvor få icke föraktas, också
de höra oskiljaktigt till den rätta Virtus.
Ty den andra myten handlar om, hur
giganterna, den nakna kraftens män, sökte
storma Olympen. Deras tunga namn
staplas upp i versen som klippblock — men vad
förmådde de mot Pallas’ äskande egid,
mot Vulcanus’ konstfärdighet, mot den höga
matronan Iuno, mot honom som sköljer
sina lockar i Castalias rena våg, kejsarens
skyddspatron Apollo?
Kraft utan vishet fälls av sin egen tyngd.
Kraft, som förädlats, växer i gudomsskydd
allt högre. Himlen hatar våldet,
skändlighets upphov i människosinnet.
Det behövdes med denna erinran, ty nu
kommer den tredje myten, den helt och
hållet romerska. Upptakten till fjärde
satsen är Iuppiters långa åskmuller; så
påminnes Augustus om att hans gudomlighet
beror på om han lyckas kuva britannerna
i norr och perserna i öster (intetdera lycka-
des, som bekant). Det förljudes, heter det
sedan, att romerska krigsfångar från
katastrofen vid Carrhae ännu leva i Parthien:
de ha anpassat sig efter landets seder och
gift in sig bland urinvånarna. Så långt
bort ha alltså dessa romare kommit från
Regulus’ heroiska föredöme! Han var
fången i Karthago med hela sin här,
skickades hem på hedersord för att utverka att
fångarna utlöstes mot kontanter, och
talade i senaten mot sina uppdragsgivare;
sedan for han lugnt tillbaka till tortyr och
död. Horatius använder sin vanliga metod
att låta en helt romersk saga uppväga de
grekiska eller efter grekiskt mönster
formade; hans tredje myt är ett Liviuskapitel
översatt till alkaiska strofer. Regulus’ tal
är propaganda, anknytande till Iunos
spådom; det i myten, som gör den oumbärlig
i Romareodenas sammanhang, är den hårt
mejslade porträttmedaljongen i nationellt
romersk teknik:
Hör sagan: från den ärbara makans kyss,
från sina späda vände sig hjälten bort,
likt dem som dömts från liv och ära
skylde han dystert de kärva dragen,
tills han befäst de vacklande fäderna
i yrkanden, som aldrig förnummits förr,
och under vänners sorg och klagan
gick i exil som en triumfator.
Väl visste han sitt öde: barbarernas
tortyrgemak, som väntade. Men han sköt
lugnt bort den hop som stod i vägen,
folket i uppror, hans egna kära —
som om från rättslokalen han var på väg
en vardagsmorgon efter förrättat värv
hem till sitt lantgods i Venafrum
eller spartanernas stad Tarentum.
Sådan var Romaren en gång — den
förkroppsligade Virtus, som kan spränga
himlens port. Hur är han nu? Den sjätte och
sista satsen faller ner åtskilliga tonsteg,
ty den innehåller den oundvikliga
straffpredikan över nutidens gudsförgätenhet och
sedefördärv, med särskild adress till världs-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
