Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar // a r r i e
Foto. Axel Boethius.
Från Horatius dal i Sa bi nerbergen.
flyktigt gästspel i hans etik. Livsfaran som
han nu enträgnast varnar för är jäktet,
hetsen, alla de olika formerna av rancune
gentemot livet, som driva människorna att
snurra runt i tröstlös kretsgång. Själv har
han tvingat sig till att hoppa av ekorrhjulet:
hans visdom liknar mer och mer
resignation. Men just därför har han skarpt öga
för den falska resignation som yttrar sig
i överilade katastrofstämningar och
desperata flyktimpulser. Bullatius skulle vilja
sticka sig undan på Lebedus, lyssna till
havets rytande, glömma de sina och
glömmas av dem. Horatius varnar:
Luftstreck byter du blott, ej humör, om du flyr
över havet.
Vanmaktens rastlöshet hemsöker oss. Med
fartyg och resvagn
söka vi livets mål. Det finns här, där du sattes
att leva,
finnes i Grönköpings stad, om blott ditt sinne
har jämvikt.
Brevens Horatius har sin fasta ort och
operationsbas på lantgården. Han spinner
ut sina redogörelser för villan och
lantbruket med större välbehag och sakkunskap
än någonsin förr. Han är inte lätt att locka
till Rom: det kan hända, att han låter vänta
på sig i månadtal trots bestämda löften till
Mæcenas; får han påminnelser, brusar han
upp trots ali sin visdom och meddelar i
ganska tydliga ord, att vännen hellre får
ta tillbaka alla sina gåvor än inkräkta på
hans rörelsefrihet. Om folket i Rom har han
hårdare ord än förr: han kan nyttja
stadens pelargångar, men inte folkets
omdöme; han har aldrig sökt vad det
berömmer. Spåren förskräcka, som leda till
folkgunstens kula: Demosthenes hade rätt,
publiken är ett månghövdat vilddjur. I ett
litteraturbrev till Mæcenas sjunger han
tydligt ut både sin självkänsla och sin
kränkt-het: de poeter som gälla i Rom äro
träl-aktiga epigoner av det slag som tro sig
efterlikna törstiga snillen genom att lukta
sprit på förmiddagen; själv har han gått i
spetsen för sin tid, öppnat nya vägar för
den latinska dikten; den, som vet sig ha
diktat nytt och djärvt, önskar se sitt verk
i rena händer under oförvillade ögon; om
Horatius’ lyrik visserligen fått hemliga
beundrare, men tigs ihjäl offentligen, så
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
