- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
641

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

H o r a ti u s

diktens kalas, innan han börjar blamera sig.
Detta var inte avsett att tas på blodigt
allvar. Han hade just vid det laget så många
dikter samlade, att de fyllde en liten bok, —
den horatianska efterskörden. Den
innehåller ett par stycken, som äro svagt
fyllnadsgods. F. ö. komma mest de gamla motiven
igen, men de ha ofta fått ny klangfärg.
Kärleksdikterna låta annorlunda — även
bortsett från att gossekärleken denna gång har
fått komma med. Nu har omsider Horatius’
kärlekslyrik fått minnets dimension. Ett
namn dyker upp, som inte fick vara med i
den stora diktsamlingen — Cinara, en
verklig flicka som han älskat en gång för länge
sedan. I breven nämnes det på ett ställe,
att hon mot sin vana inte tog emot
presenter av Horatius; här får man veta om henne,
att hon var god och dog ung. När han nu
bjuder hem en flicka att dela sin stek och
sitt vinkrus på Mæcenas’ födelsedag, står
ensamhetens svalka kring dem bägge: han är
gammal, hon har kärlekssorg; men de göra
det festligt för sig, och hon skall få öva in
en sång han diktat: »vemod lindras av
visor». Men denne blide gamle herre kan när
som helst återfinna romareodenas ton: i
alkaiker av en mäktig svikt och tung
prakt som aldrig förr hyllar han
hjälteålderns pånyttfödelse i Drusus’ och
Tiberius’ germanska bedrifter •— diktens
teknik skvallrar om att han icke är så alldeles

fri från pindariska ambitioner som han
vill låta påskina; han är ingalunda endast
biet, som flitigt samlar honung på de
doftande timjanbackarna vid Tiburs stränder.
Han kan ännu med en grandios gest i
dikten till Lollius kasta sin egen dikt och
en romersk konsuls virtus i vågskålen som
motvikt till ali Hellas’ härlighet. Men det
som innerst besjälar hans sista diktning
har han samlat i tacksången till Musan
som följt honom åt genom åren:

Rom, kulturvärldens huvudstad,
värdes kalla mig nu en av de sina: jag

hör till sångarnas ädla kör,
ej mer såras jag av hätskhetens lömska bett.

Du, den gyllene cittrans mö,
till vars ljuva ackord skalden stämt upp sin sång,

du som kunde åt havets folk,
stumma fiskar, ha gett svanarnas sångarröst,

allt jag har är en skänk av dig:
att det viskas, där jag går genom folket fram:

»Han gav Latiums själ musik»,
att jag lever och får sjunga — det är ditt verk.

Efter diktsamlingen av år 14 tystnade
Horatius. År 8 f. Kr. dog Mæcenas.
Augustus vakade vid dödsbädden och
uppfångade hans sista ord: »Glöm icke min
Horatius!» Augustus behövde icke hålla
orden i minne någon längre tid. Horatius
var sannspådd den gången han talade om
sin vänskaps faned. Han överlevde icke
Mæcenas. Han var färdig.

41 — Ord och Bild, 44;e årg.

641

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free