Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. 1835—1906. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Wieselgren
bidragit att höja den svenska pressens
anseende. Han trodde, och med skäl, på
pressens stora betydelse för ett folk. Ett
viktigt och tungt vägande ord om tryck- och
yttrandefrihet och det fria ordets ansvar
är Wieselgrens 1880 utgivna bok om Lars
Johan Hierta. Det finnes i liberalismen,
vilken politisk uppfattning man än må ha,
något av humanitet, och det är ett bra
vackert ord och en bra vacker sak.
Visserligen såg jag en gång för längesedan en
österrikisk broschyr med rekommendation
av ärkebiskopen i Salzburg; den hette
»Liberalismus ist Sünde», men fråga är om
ej die Allerhöchste Person har en viss
penchant för den sidan i liberalismen som
är humanitet.
Med alldeles särskild sympati och
tacksamhet sågo många på den stora insats
Harald Wieselgren gjorde på det
kulturhistoriska området. Påverkad av sin, man
kan väl säga store fader, av sin frände
Hyltén-Cavallius’ »Värend och virdarna»,
av Artur Hazelius’ glödande entusiasm och
av dansken Troels-Lunds nordiska
kulturskildringar arbetade han med otrolig energi
i vingården. Liksom då det gäller
försvarsväsendet en viss antagonism råder mellan
arméns män och flottans, så fanns det
åtminstone på Wieselgrens tid — kanske
finnes den ännu kvar — en viss misstro
mellan representanterna för den statliga
historien, den som i fältslag och
riksdagshistoria finner det enda som kan vara av
intresse för historikern, och sådana som i
idéhistoria och i skildringen av de olika
tidevarvens livsformer söka den
livsbelysning, som förefaller dem vara det
väsentliga i historien. Wieselgren var en
lidelsefull anhängare av den senare uppfattningen.
Det alltför anekdotiska i
historieskrivningen träffas av Geijers bekanta ord till
en tentand: »Herrn kan ju bara historier,
ingen historia.» Det vore synd att säga,
att Wieselgren icke skattade den belysande
anekdoten, också om den var historisk,
men det var det kulturhistoriska som låg
honom främst om hjärtat i framställningen,
och det har nog sitt värde, även om den
sidan ej är så lätt att systematiskt behandla.
Så tänkte Harald Wieselgren, och många
gåvo honom rätt. Men det är nog
nödvändigt med samarbete och ömsesidig respekt
mellan dem som se historiens uppgift på
det ena eller det andra sättet, liksom armé
och flotta måste stödja varandra för att
fullständig seger skall vinnas.
Någon, som kände honom väl och som
är amicus Platonis sed magis veritatis,
yttrar om hans av samtiden så högt
skattade nekrologer, att »det ofta kan hända,
att vi finna dem litet tama, något
enformiga och en aning färglösa». Samme man
har sagt, att i Bottigers biografi över
Tegnér det av den verklige Tegnér ingenting
annat lämnats övrigt än namnet. Man
aktade sig att ens antyda, att han var av en
amorös complexion.
Aktningen för den historiska sanningen
har ökats, om man undantar Tyskland,
där offentligen från officiellt håll framförts
önskan om att sanningskravet icke må bli
avgörande i historisk framställning.
Visserligen ljuges det även eljest i vår tid friskt,
men man är nog sanningsenligare än förr i
biografier, och Tegnér, C. J. L. Almqvist
och Viktor Rydberg kalfatras hänsynslöst.
Profeter, även mindre sådana, bruka ej
vara taktfulla. Men nog har man kommit
ett gott stycke från den gamla
likpredik-nings- och äreminnesstilen.
Likpredik-ningen avsåg att skildra en person som vid
talets hållande förutsattes höra till
änglarna, vilka väl knappast ur mänsklig
synpunkt anses ha andra fel än könlösheten.
Skalderna sakna i allmänhet detta fel men
ha i stället ej sällan andra dylika, som nu
anses kunna beröras först taktfullt i
tidningarnas dödsrunor, så mera rakt på sak
i tvåbandsbiografierna.
Om Wieselgrens sätt att sköta sin plats
på Kungliga biblioteket vet jag person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
