Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. 1835—1906. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
ligen blott, hur hjälpsam och vänlig han
var med råd och uppgifter. Generös var hela
hans natur, ej minst mot de unga, vare
sig de behövde upplysning eller pengar.
Jag talade en gång med honom om ett
kopparstick efter ett Karl XI:s porträtt.
»Det där är likt», sade han, »jag har sett
honom själv — i kistan i
Riddarholmskyrkan.» — Gärna inlät han sig i samtal,
där det nöjsamma förenade sig med det
lärorika, men hade naturligtvis icke en
aning av något docerande. Det fanns ej
ett spår av lärdomshögfärd hos mannen.
Fackmän ha framhållit hur väl han förstod,
och bättre än någon annan samtida,
katalogiserandets teknik, d. v. s. möjligheten
att göra innehållet i ett bibliotek åtkomligt.
Här berörde den fackliga uppgiften hans
innersta patos. Han har tagit initiativet
till den förträffliga, allmänt skattade
nuvarande katalogen.
Mycket talades i Stockholm i oktober
1890 om Carl Snoilskys utnämning till
överbibliotekarie. Det var ett hårt slag för
Harald Wieselgren, som med fullt skäl
ansåg sig förbigången. Då jag från närmaste
håll vet, hur Wieselgren tog detta slag,
anser jag mig kunna yttra några ord i
den frågan, som på sin tid väckte
uppståndelse i hela det vetenskapliga Stockholm.
Kung Oscar, som genomdrev att Snoilsky
blev utnämnd, yttrade till sin vän, Haralds
broder Sigfrid, att han ej på denna plats
ville ha en person, vars oppositionella
åsikter voro alimänt bekanta. Då konungen var
en nära vän till Snoilsky, och denne var en
bibliofil med stort samlarintresse, under det
att Wieselgren hade föga till övers för
bokliga kuriositetsjägare, ansåg konungen
sig ha goda skäl att utnämna den utmärkte
skalden och kanske blott alltför försynta
personen, ehuru denne saknade utbildning
i biblioteksarbete. Snoilsky led av det
motsatsförhållande vari han kommit till
Wieselgren, vilken vid hans första besök på
ämbetsrummet icke yttrade ett ord och som
aldrig kunde förlåta, att »liberalen» Snoilsky
begagnat sig av sin konungagunst att slå
honom ur brädet. Han blev blott
ytterligare förargad över den dikt, som Snoilsky
skrev till honom på hans sextioårsdag, och
bemötte ofryntligt alla Snoilskys
närmanden.
Harald Wieselgren hade i sitt korta
äktenskap sonen Ragnar, en begåvad gosse
med ett originellt, något stiliserat
skämtlynne. Han älskade sonen, som bodde hos
honom, högt och blev illa till mods, då han
en dag fick ett brev, som lydde: »Då det
kanske intresserar pappa att veta det,
vill jag nämna, att min adress hädanefter
blivit Tegnérsgatan 3.» Då fadern, orolig
för vad detta månde betyda, kom hem,
hittade han Ragnar, stilla studerande.
»Skall du flytta, pojke?» — »Nej, vet inte
pappa, att Trebackarlånggatan är omdöpt
till Tegnérsgatan?» Det sades, att fadern
delade allt jämnt med sonen och att han
lär ha huggit ett guldäpple han fått av Idun
i två hälfter och gett den ena åt Ragnar.
Ett betecknande drag för Harald
Wieselgrens eget sprudlande skämtlynne, som
också åtminstone under ungdomen kunde
tillåta sig practical jokes, är den bl. a.
av justitierådet Birger Wedberg bekräftade
historia, som han hört av sin moder.
Harald Wieselgren besökte något år i
början av sextiotalet det Zetterbergska
hemmet på Hersby. Han hade rakat av
sig mustascher och pipskägg och uppträdde
blyg och förlägen som sin då i Uppsala
studerande broder Sigfrid. Det påstås, att
han yttrat några förklenliga ord om
Harald, mot vilka familjen protesterade, till
dess det hela upplöste sig i skallande
skratt.
Idun var Harald Wieselgrens kära dotter.
Han var blott tjugusju år gammal, då
Idun, fullskapad och välskapad liksom
Minerva, sprang fram ur hans mäktiga
Zeus-huvud. C. J. L. Almqvist har sagt, att
paradiset är en oavbruten samvaro med
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
