Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Cha-no-yu, Japans själ. Av Abbe W. Bramzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbe W. B r amzelius
att »få blott sin goda del i ceremonien»,
som det heter. På hedersgästen ankommer
det också, om ceremonien skall bli lyckad.
Därför måste han sitta inne med mesta
möjliga kunskap i tevetenskapen. Då han
vidare är någon sorts ledare för sina
med-gäster, hänger det mycket på honom,
vilka gäster som skola inbjudas. Något
isolerat kotterisystem kan svårligen
uppstå, där man överser med varandras
ofullkomligheter eller faktiska missgrepp vid
ceremoniens utförande, ty det är en
oskriven lag, att om någon genom brist på
kunskap eller skicklighet visar sig inkompetent
att få deltaga i ceremonien, så blir han både
strängt kritiserad, utskrattad och till och
med utesluten ur kretsen.
Man skiljer mellan Furö- eller
sommarceremonien och månads- och
festceremonierna. Sommarceremonien, som firas
under de varmaste månaderna juli och
augusti, utföres ofta i mindre ceremoniell
stil än den verkliga, egentliga cha-no-yu,
medan den symboliska nyårsceremonien
»Dai fuku» (stor lycka) firas den i januari
som en förnyelsens och
välgångsönskningarnas speciella fest. Då utbytes den
sedvanliga »kakemonon» i Machiai, väntrummet,
mot den mera dekorativa kakemonon med
storkarna, symbolen för lycka och långt liv.
Vid denna ceremoni, liksom vid
Rikkiu-festen den 28 februari — till minne av
Rik-kius död — inbjudes verkligen ett stort
antal människor, ibland ända till flera
hundra, och dessa medföra då och tända
rökelsen själva. Ingen bestämd tid är då
utsatt för ceremoniens utförande, utan i
inbjudningen heter det rätt och slätt: »Som
vi ha kokande vatten färdigt hela dagen,
skulle det glädja oss mycket, om ni ville
komma vilken tid som är mest lämplig
för er.»
Ramonochomel, en lärd tempelväktare
och berömd diktare i Japan mot slutet av
iioo-talet, drevs av besvikelse över världen
ut från staden till ensamheten i en
undangömd liten hydda på berget Hinoyoma.
Från sin endast tre kvadratmeter stora
hydda skrev han en liten bok, »Nojoki»,
som än i dag är berömd i den japanska
litteraturen. Ur denna bok tonar den gamla
stämningen från eremitlivets stilla lycka och
den ensamma människans subtila själslugn:
–-»När jag är riktigt glad, försöker jag
att lyssna fram naturen, medan jag
lyssnar till havets bras.––-Sitter jag
om kvällen i min stilla hydda, som
månljuset faller in i, så minnes jag gångna
tiders stormän.––Sedan jag
lämnat den onda världen och nu lever ett
annat liv, så känner jag varken hat eller
fruktan. Och när jag ser de oroliga
människorna härifrån, hur fattiga synas de mig
icke med allt deras jäkt och ali deras
strävan, med deras sorger och bekymmer!
Hur ynkligt det är, att de icke kunna
skaka av sig allt världens damm!»–-
Han gör en liknelse med fisken, som aldrig
tröttnar på att leva i havet, och fågeln,
som alltid har skogen kär. Hur härligt de
finna sitt liv, veta de allena och känna det
blott själva:–-»min ensamhet är i
släkt med dem. Men den, som icke känner
denna fröjd, han kan heller ej förstå den ...»
Så är det också med cha-no-yu: man
måste kunna känna med japanerna för att
förstå deras teceremoni. Cha-no-yu är, kort
sagt, Japans själ.
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
