Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Finlands historia i ny belysning. Av Tor Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finländsk lokalhistoria. För de skildrare, vilka
avsiktligt vända blicken från riket och blott
vilja förtälja om den materiella och andliga
odlingens vanskligheter och långsamma
framsteg öster om Bottenhavet, blir saken på
visst sätt enklare. Men för den som skänker
betydelsen av Finlands delaktighet i det
svenska väldets historia en högre
uppskattning och icke exempelvis i de finländska
truppkontingenterna under en Gustav Adolfs, Karl
X Gustavs eller Karl XII:s fanor blott ser
en exploatering av det finska folket för
främmande syften, ter sig problemet betydligt
vanskligare. Sålunda har t. ex. Hornborg
från finskt håll fått mottaga klander för att
han i alltför hög grad skrivit rikshistoria och
försummat det specifikt finländska och finska,
medan man på svenskt håll framkommit med
den konträrt motsatta anmärkningen, att
han behandlat rikets historia alltför snävt
till förmån för upplysningar av rent
lokalhistorisk karaktär.
Dessa vanskligheter framträda dock mindre
vid skildringen av Finlands forntid och
medeltid. Ty i den mån förhållandena i Finland
före den svenska erövringen överhuvud äro
kända, skilja de sig i mycket från den
samtidiga utvecklingen i Sverige, och även efter
korstågen företer Finland i många avseenden
en från moderlandet avvikande bild.
Hornborg har på ett mästerligt sätt sökt
klarlägga betydelsen av det som skedde i
Finland under forntiden och medeltiden.
Sin uppfattning om det centrala i denna tids
historia har han antytt i det första bandets
underrubrik »Huru Finland blev till». Det är
denna tillblivelseprocess som utgör
huvudtemat i hans framställning, och han
framlägger klart och övertygande de faktorer
som medverkat härvid. I en inledning på c:a
trettio sidor skildras urmänniskans första
stapplande steg på vägen till förbättrade
arbetsmetoder och redskap och därmed
kulturens begynnelsestadier; särskild
uppmärksamhet ägnas härvid åt frågan om uppkomsten
av raser, folkstammar och nationer. Denna
inledning, som man kanske snarare hade
väntat sig i början av en människosläktets
historia, är ägnad att klargöra Hornborgs
uppfattning om kärnan i den finländska
historieskrivningens problem. Ty då han från
början intager en synnerligen kritisk hållning
gentemot de nu på vissa håll så ofta brukade
och missbrukade ras- och
nationalitetsbegreppen, visar han, att för honom det
väsentligaste icke är en speciell folkstams eller
språkgrupps öden genom tiderna, utan ett
kulturområdes, oavsett de språk som där talats
eller talas. Därför kan han även starkt
nedskära den översikt över de finsk-ugriska
stammarnas härkomst och förhistoria som fått
intaga ett så brett rum i vissa finska arbeten
av liknande art; Finlands utveckling har
betingats av helt andra faktorer än det finska
folkets språkliga frändskap med några
primitiva stammar, som för tusentals år sedan
levde borta vid Ural eller Volga. I stället
beröras utförligt den arkeologiska och
filologiska fornforskningens, inklusive
Kalevala-forskningens, vittnesbörd rörande
kulturutvecklingen inom det nuvarande Finlands
gränser. Stor uppmärksamhet ägnas det
svenska rikets uppkomst och vikingatågen.
Ty genom de sistnämnda händelserna
skapades bl. a. tvenne av de viktigaste faktorer,
som medverkat vid danandet av Finlands
historia: å ena sidan Sverige, i vars kraftiga
hägn västerländsk odling blev rotfast i
Finland, å andra sidan Ryska riket, som städse
utgjort det allvarsammaste hotet mot denna
samma odling.
På 1000- och 1100-talen utgjorde Finland
en del av det hedniska, av finska och
slaviska stammar befolkade ingenmansland,
som från Ishavet till trakten av Oders och
Elbes mynningar likt en kil skilde det
romerskkatolska västerlandets germanska riken
från den grekisk-katolska österns slaver. På
vilken sida om detta nomansland den slutliga
gränsen mellan dessa tvenne kulturkretsar
skulle dragas, berodde främst på
grannarnas olika expansionskraft och omvändelsenit;
själva ägde de främst i politiskt avseende
särdeles outvecklade folken föga möjlighet
att bidraga till problemets lösning. För
Finlands vidkommande blev det de svenska
korsfararna under Erik den helige, Birger
Jarl och Tyrgils Knutsson som avgjorde
saken, medan danskar och tyskar åt Rom och
västerlandet erövrade länderna söder om
Finska viken och Östersjön. Men den svenska
erövringen av Finland skilde sig på ett
tilltalande sätt från de samtidiga danska och
tyska erövringarna. Även om vapenmakt
i någon mån kom till användning, var det
svenska besittningstagandet av Finland av
övervägande fredlig art. Det medförde aldrig
något förtryck eller någon orättvisa mot den
finska allmogen, som fick behålla rätten till
sin jord liksom ock sin personliga frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
