Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Finlands historia i ny belysning. Av Tor Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häpnadsväckande, hade den varit otänkbar
på en smalare bas, än den som det förenade
Sverige-Finland utgjorde. Finland
representerade nära en tredjedel av rikets hela kraft,
och denna tredjedel hade icke kunnat
undvaras i kampen om Östersjöväldet.
Resultaten av denna kamp hade sin
speciella betydelse även för Finland. Den gräns
mot Novgorod och sedermera Moskva, vilken
bestod sedan korstågens tidevarv, var i hög
grad otillfredsställande, bl. a. emedan den
avstängde karelarna väster om gränsen från
deras gamla jaktmarker i norr och nordost.
Först Gustav II Adolf nådde genom
Stolbovafreden 1617 Ladoga och därmed den
gränslinje som skiljer Finland av i dag från
Ryssland; blott Petsamo vid Ishavet har
senare förvärvats (i Dorpat-freden 1920).
Och Rysslands totala avspärrning från Finska
viken och Östersjön under ett sekel gav
Finlands kuster en tidigare okänd trygghet,
varigenom den fredliga kulturutvecklingen
starkt befordrades. Finländska mäns
deltagande i striderna på Mellaneuropas stora
valplatser bragte fläktar från kontinenten
även till det fattiga ödemarkslandet, dit
krigarna återvände med ära och byte.
Reformations- och stormaktstidevarvens
historia skildras i andra bandet av
»hävderna», vilket bär underrubriken »Stormakten
Sverige-Finland». Med denna rubrik, mot
vilken anmärkningar framställts emedan den
icke fullt täcker hela den period som här
behandlas, har Hornborg avsiktligt gjort
sig skyldig till en ohistorisk formulering. Ty
på den tid, som här är i fråga, var Finland
en integrerande del av det svenska riket och
inbegreps helt i namnet Sverige. Men ur
synpunkten att Finland, genom såväl
tidigare som senare historia, utom genom
huvudbefolkningens språk och nationalitet,
skiljer sig från det egentliga Sverige, synes det
motiverat att även här nämna Finlands namn
vid Sveriges sida. Det är sålunda icke
alldeles oväsentliga, sakliga skäl som kunna
anföras till stöd för Hornborgs terminologi,
liksom ock till stöd för den speciellt på norskt
håll brukade benämningen Danmark-Norge
för det danska riket intill 1814, och icke blott
nationella ambitionsskäl, vilka väl dock,
även de, i viss mån kunna respekteras.
Under rubriken »Det svenska väldets
upplösning» skildrar Hornborg i tredje bandet
tiden från Karl XII:s tronbestigning till
Fredrikshamnsfreden 1809. Ur synpunkten
av Finlands historia är det skilsmässan från
Sverige och föreningen med Ryssland som
är tidevarvets huvudfaktum. Denna process
inleddes redan 1710 med Viborgs fall och
fortsattes genom Nystads- och Åbofrederna
1721 och 1743, då Finland stympades genom
landavträdelser åt Ryssland. Även på annat
sätt var den slutliga, totala skilsmässan
förberedd. Under det stora nordiska kriget hade
Finland lämnats tämligen oskyddat, medan
landets bästa trupper till följd av Karl XII:s
egendomliga strategi gingo sin undergång
till mötes på Syd-Rysslands stäpper. För att
avvärja det hot, som uppstod invid Finlands
gräns genom S:t Petersburgs
grundläggning, gjorde konungen praktiskt taget intet.
Landet kunde icke värja sig mot en
ödeläggande fientlig invasion, och det är förklarligt,
att jordmånen bereddes för en viss
misströstan icke blott rörande Sveriges förmåga
men även dess vilja att skydda den östra
rikshalvan mot en dylik katastrof. Självfallet
drabbar ansvaret härför främst, ja
uteslutande, den enväldige konungen, vars
huvudlösa krigföring ledde till hela rikets obotliga
skada. Men i sammanhang med hattarnas
olyckliga krig 1741—43 yppade sig inom
ledande kretsar i Stockholm en ödesdiger
likgiltighet för Finland; i riksdagens sekreta
utskott motiverades krigsförklaringen bl. a.
därmed, att ehuru Finland väl kunde
förloras eller förhärjas, så kunde dock det
egentliga Sverige känna sig tryggt i vissheten om
andra makters skydd. Ett dylikt resonemang
kan måhända betraktas som ett bevis på
»nykter realpolitik», men röjer en skrämmande
brist på känsla för korstågstidens mäktiga
skapelse. Och att låta en dylik känsla tala
hade kanske varit klokare politik, ty
Finlands bevarande var dock ett villkor för rikets
tillvaro som en europeisk makt av betydelse.
Då emellertid till denna i olika yttranden
tydligt visade nonchalans kom det
underhaltiga sätt, varpå själva kriget fördes, och
dess olyckliga utgång, förstärktes ytterligare
på ett ödesdigert sätt den uppfattningen,
att det blott var en tidsfråga, när Ryssland
skulle flytta sin gräns ända till Bottenhavet.
Härigenom uppstod dels den förlamande
misströstan som vidlådde en stor del av den
bildade klassen i Finland, inklusive
officerskåren, vid sekelskiftet 1800, dels den större
benägenhet att operera med begreppet
Finland som en helhet för sig vid sidan av Sverige,
vilken i sinom tid gjorde det lättare för landets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
