- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
663

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Finlands historia i ny belysning. Av Tor Therman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledande skikt att finna sig till rätta, när år
1808 skilsmässan från Sverige var ett faktum.
Och häri kan man väl också finna en del av
förklaringen till framträdande av sådana
riksförrädiska strävanden som de s. k.
självständighetsmännens på Gustav III:s och
Gustav IV Adolfs tid. Dock inspirerades
dessa aristokrater enligt Hornborgs mening
främst av krasst egoistiska förhoppningar
att under hägnet av den ryske kejsarens
spira finna samma möjligheter till makt
och guld och ära, som kommit deras
ståndsbröder och anförvanter i Baltikum till del.
Det svenska väldets upplösning, d. v. s.
Finlands förlust, var i högre grad en följd
av inre ruttenhet än av yttre nödtvång;
ansvaret härför drabbar hela rikets bildade
klass utan åtskillnad. Det var icke trots
en heroisk kamp mot en obetvinglig övermakt
som Finland förlorades. Av den heroism,
som Runeberg besjungit, fanns i verkligheten
beklämmande litet år 1808; blott den enkle
soldaten fyllde med imponerande uthållighet
sin plikt mot kung och fosterland, trots det
demoraliserande inflytandet uppifrån. Och
denna pliktuppfyllelse var det som lät
erövraren finna det klokast att behandla den
erövrade provinsen med hänsyn och mildhet.
Det hade dock krävts ett rätt betydande
ryskt kraftuppbåd för att, trots förräderi
och feghet inom ledningen, underkuva ett
folk, vars högsta önskan en Sprengtporten
försäkrat vara att få ställa sig under den
ryske kejsarens mäktiga skydd.

Ämnet för den fjärde och sista delen av
Hornborgs arbete är detsamma som för
Estlanders »Elva årtionden»: Tiden från 1809
till 1919. Men mellan de tvenne författarnas
sätt att behandla ämnet råda stora olikheter.
Estlanders brett anlagda arbete i fem
volymer utmärker sig genom en yppig detalj- och
färgrikedom och påminner härigenom i viss
mån om Grimbergs historieskrivning —
Estlanders ytterst personliga, litterära stil är
dock en helt annan än den rikssvenske
historikerns — medan Hornborg, även han
bekant för sin utpräglat personliga stil, gjort
sin framställning kärvare, mera
koncentrerad och kanske något mindre populär.
Redan i förordet till »hävdernas» första band
har Hornborg uttryckligen reserverat sig
mot varje jämförelse med Grimbergs
bekanta arbete; han säger sig vilja avstå från
den »saftiga livfullhet», som återfinnes hos
Grimberg, för att i stället söka undvika de
brister i system, fullständighet och
proportioner, som utgöra priset för en dylik
livfullhet. Estlander har icke känt sig så mycket
bunden av detta slags hänsyn; verkets
proportioner belysas redan av det tidsomfång,
som envar av de olika delarna behandlar.
Ty medan den första volymen omspänner
sju decennier, från 1808 till 1878, når den
följande volymen blott till år 1898, den tredje
till 1908 och den fjärde till våren 1917; den
femte volymen slutligen omfattar blott ett
tiondedels decennium, i det skildringen
avslutas med Mannerheims tillbakaträdande
efter frihetskriget i maj 1918. Denna brist i
proportionerna är dock till stor del
motiverad genom materialets allt rikligare
anhopning ju närmare nuet framställningen
fortskrider; de mest händelserika av de elva
årtiondena voro utan tvivel de två sista. Då
härtill kommer, att författaren själv
upplevat dessa händelser, ha arbetets sista
volymer fått en i viss mån memoarartad
karaktär, vilket ökat livfullheten, om än på
bekostnad av proportionaliteten. Träffande
har det sagts om Estlanders »Elva årtionden»,
att verket »framför allt är en skapelse av en
intelligent konstnär» — mindre av en
vetenskaplig hävdatecknare. Och likväl stöder
det sig på både omfattande och grundliga
studier av till stor del obearbetat material;
det är författarens medvetna bedrift, att
ingen tyngande vetenskaplighet fått prägla
själva framställningssättet. T. o. m. direkta
citat har Estlander omformat till större
överensstämmelse med sin egen retoriska stil.
Men trots brister med avseende å den
vetenskapliga exaktheten återger verket riktigt
händelsernas djupare innebörd.

Genom sin egen framställning av Finlands
historia 1808—1918 har Estlander själv
ådagalagt ohållbarheten av uttrycket »den
ryska parentesen», som han en gång präglat.
Ty så rika på händelser och impulser, vilka
tillfört Finlands utveckling nya,
riktningsbestämmande faktorer, ha de elva
decennierna varit, att de utgöra något mycket mer
än en »parentes» i landets historia. Finland
av i dag har ett i så många avseenden
förändrat anlete jämfört med år 1808, att det
på sätt och vis ter sig som något alldeles nytt.
Hornborg påpekar, att om Finland
exempelvis i sammanhang med Krimkriget på
1850-talet hade frånryckts Ryssland och
återförenats med Sverige, talet om den ryska
tiden som en parentes hade tett sig långt mer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free