Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Finlands historia i ny belysning. Av Tor Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befogat än vad nu är fallet. Ty om än
kraftiga, kulturfrämjande impulser i delvis rätt
ny riktning redan därförinnan hade givits
genom Runeberg och Topelius samt
Lönnrot och Snellman, var det först 1860-talet
som medförde de djupast ingripande
förändringarna i landets fysionomi. Alexander
II:s liberala styrelsesätt återupplivade
lantdagen, organet för det autonoma, finländska
folkets självstyrelse, och gav den en tidigare
osedd möjlighet att låta olika strömningar
inom nationen göra sig gällande. Den
kommunala självstyrelsen, som infördes litet
senare, verkade i samma riktning och bidrog
att uppfostra folket till större förmåga att
stå på egna fötter. Då Nikolaikyrkans klockor
den 18 september 1863 kallade till
lantdagsgudstjänst vid den första lantdagen
sedan 1809, var det, säger Hornborg,
Finlands historia som ringdes in — »väl ännu
ej det självständiga Finlands, men dock
Finlands självständiga historia».
Det konstitutionella styrelsesättets
återställelse skedde parallellt med en friare
utveckling av landets ekonomiska förhållanden.
Finland fick eget mynt, näringsfrihet infördes,
de första privatbankerna uppstodo,
järnvägar byggdes, och grunden lades till den
storindustri som utgör en huvudbetingelse
för folkets möjligheter att genom varubyte
med främmande länder helt förändra sin
levnadsstandard, men som samtidigt fört med
sig ett nytt socialt problem: arbetarfrågan.
Den gamla ödemarksisoleringen blev äntligen
bruten. Och vid samma tid framträdde den
av Lönnrot på visst sätt, men än mer av
Snellman förberedda finskhetsrörelsen som en ej
längre blott kulturell, men även politisk
rörelse av genomgripande betydelse.
Språkstriden flammade upp, och under
Yrjö-Koskinens ledning antog det finska partiet en allt
mer aggressiv karaktär, vilken förebådade
våra dagars äktfinskhet i all dess
lidelsefullhet och intolerans. På det litterära området
märkas Alexis Kivi, Finlands främste
realistiske folklivsskildrare och, något senare,
Juhani Aho, banbrytaren för den finska
konstprosan. En finskspråkig talscen grundades
år 1872. På svenska diktade J. J. Wecksell
och senare, i realismens anda, K. A.
Tavaststjerna. Så präglades 1800-talets sista
decennier av ett sjudande liv på snart sagt alla
områden — tills utvecklingen åter fick en
ny gir genom den svåra tillskärpningen av
förhållandet till Ryssland kring sekelskiftet.
Med det kejserliga februarimanifestet 1899,
vilket praktiskt taget upphävde Finlands
autonomi, inleddes det dramatiska slutskedet
av Finlands förening med Ryssland. Slag i
slag kommo nu händelser, som allt häftigare
skakade samhället och avsatte djupa spår i
den följande utvecklingen. Efter
februarimanifestet följde striden kring militärfrågan
och värnpliktsstrejken 1902 — det passiva
motståndets kanske märkligaste prestation.
Mordet på generalguvernör Bobrikov år 1904
var den första yttringen av tanken på aktivt
motstånd. Samtidigt flammade språkstriden
med betydande häftighet, om än en del
finnar, de s. k. ungfinnarna, samverkade
med svenskarna i kampen mot det ryska
förtrycket. Den inre splittringen ökades
ytterligare genom den radikala prägel som
arbetarrörelsen antog; under den politiska
generalstrejken 1905 trädde motsättningen
mellan borgerliga och socialister i öppen dag.
1906 slopades den gamla ståndslantdagen
och ersattes med den utpräglat demokratiska
enkammaren, som ännu består; härigenom
bröts i ett slag den svenska överklassens
maktställning i landet. Efter en kort period
av konstitutionellt styre följde från 1910
nya ryska förtrycksåtgärder. Och då
världskriget drog den civiliserade världens
uppmärksamhet från så obetydliga saker som ett
litet folks undergång i en avlägsen avkrok
av Europa, hade Ryssland friare händer än
någonsin gentemot Finland. Men världskriget
gav också en chans åt den som vågade
spela högt, och snart uppstod den s. k.
jägarrörelsen; unga män, till en början främst
studenter, skaffade sig i Tyskland
militärutbildning för att kunna som ledare vid ett
tilltänkt uppror verka för Finlands befrielse
från Ryssland. Revolutionerna i Ryssland
1917 ökade plötsligt frigörelsens möjligheter i
hög grad, men medförde samtidigt en nästan
fullständig upplösning av rättsordningen även
i Finland. Den revolutionära laglösheten fick
ett slut först genom det blodiga frihets- och
inbördeskriget — dramats mäktiga men
dystra final och klimax. Att skildra detta
händelseförlopp erbjuder en författare av
Estlanders konstnärliga läggning en i många
avseenden tacksam uppgift. Och åtminstone
stilistiskt höra de sista volymerna av hans
verk till hans bästa prestationer. Ett
utmärkande drag hos Estlander är hans
hjältedyrkan; om »det heroiska draget i vår
nyare historia» har han en gång hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
