- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
416

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltsedan förblivit betecknande för Elin Wägner,
åt de käcka flickporträtten och den väl
träffade miljön och jargongen, allra helst
som boken, trots de trista förhållanden den
skildrade, inte kunde sägas verka
nedstämmande. Det sistnämnda kunde kanske bero
på att där spreds ett visst hoppfullt och
trotsigt ljus över misären: ur den
tillfälliga gemenskapen i bostad och ur den
grundläggande gemenskapen i livskamp växte
fram en självklar solidaritet, som man inte
var van att tänka sig hos de ensammaste
bland de ensamma, kvinnor utan hem och
familj. Så hade Elin Wägner alltså redan
i sin första roman börjat spinna på den
fråga, som sedan kom att genomlöpa hela
hennes produktion — den gamla frågan:
Vilken är då min nästa?

Hennes närmast följ ande romaner,
Pennskaftet och Helga Wisbeck, följer den
inslagna vägen och håller sig fortfarande inom
miljön av de frammarscherande
yrkeskvinnorna, men nu bland pionjärtrupperna,
bland de aktiva rösträttskämparna. I sin
pigga och levande åskådlighet har
Pennskaftet blivit ett klassiskt dokument från
den dåtida kvinnorörelsen, och den
vanvördiga lilla journalist, som kallas
Pennskaftet, representerar likaväl som den
starka och värdiga läkaren och
kvinnosakskvinnan Helga Wisbeck en ny, i det
allmänna verksam kvinnotyp, som äntligen
stiger till ytan i samhällets medvetande.
Inte bara litteraturen, utan också
kulturhistorien har fått ett värdefullt bidrag i
dessa spegelbilder av typer, förhållanden
och själsläge inom en för tiden betydelsefull
miljö. Och med all tänkbar tydlighet visar
den, hur karikerad, hur snedvriden den
föreställning om rösträttsrörelsens
grundvalar är, som inte blott då för tiden var
förhärskande i vida kretsar, men alltjämt
har benägenhet att dröja kvar för att kasta
ett löjets skimmer över vad man alltför
gärna ser som en hop avkönade fruntimmers
strävan att bli lika karlarna.

Det finns så litet av sjuk
mindervärdeskänsla i Elin Wägners patos för
kvinnosaken och så mycket av en upplevd påtaglig
nöd, som i Norrtullsligan ännu blott tycks
vara de enskilda kvinnornas, men som rör
vid deras ömtåligaste livsrötter, vid deras
kärleksliv, utlämnat till förtorkning eller
utnyttjande, vid deras möjlighet att rotas
och nå ett fast och lyckligt sammanhang
med omvärlden. Och genom de stridbara
kvinnosaksböckerna går en underton av
bitterhet över allt det som denna
generation av kvinnor måst offra under striden
för yttre oberoende. Den stackars Cecilia,
bruten av en olycklig kärlekshistoria och
inte minst av skammen över att ha haft
den, blir halvt mot sin vilja indragen i
stridens virvlar, men då det lugnar, står hon
som en förlorad människa vid sidan av
Pennskaftet, som gifter sig med sitt hjärtas
utkorade, och hon ger sitt dyrbaraste smycke
åt henne som inte är en brusten länk utan
skall fortsätta släktet. Och den duktiga
Helga Wisbeck lider sitt livs nederlag på
det erotiska området; alla hennes övriga
framgångar kan inte komma henne att
glömma, att den ensamme kämpen aldrig
blir framtidens ideal. Hon klagar över att
hon är »nersjunken i den obotliga olyckan
att stå utanför generationernas
sammanhang» och förklarar för sin unga svägerska
Magda, som samtidigt med sin offentliga
verksamhet också är lycklig maka och mor,
att inte hennes eget, men Magdas problem
kommer att bli det viktiga i framtiden.
Kvinnosaken är minst av allt någon död
princip- och prestigesak, den är ytterst en
kamp för liv och kärlek.

Överhuvud vore det en grov
missuppfattning att tro, att kvinnornas rösträtt
för Elin Wägner någonsin skulle sett ut
som självändamål. Kvinnornas frigörelse
betydde frigörelse av deras bundna krafter
till den samhälleliga helhetens fromma. Å
ena sidan växer denna förhoppning ur en
djupt demokratisk uppfattning av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free