- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
417

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

personlighetens värdighet. Då någon angriper
rösträttsrörelsen därför att den fordrar
rättigheter, medan den sanna styrkan ger utan
att räkna, svarar Helga Wisbeck: »För mig
är det klart, att deras passionerade längtan
att bli erkända som människor och att blåsa
in i andra samma åtrå springer ur alldeles
samma källa som kraften att ge och icke
räkna. — Själva källan är i bägge fallen det
oerhört starka förnimmandet av
personlighetens värdighet.» Å andra sidan hyser
Elin Wägner ett hopp, som hon aldrig kan
släppa: att kvinnorna, som bättre vet vad
det kostar att sätta ett nytt liv till världen,
också måste mäta livet med andra mått än
männen och att därför deras frigörelse blir
ett steg i riktning mot större vördnad inför
livet. Särskilt gäller detta hopp kvinnornas
ställning till krig och fred.

Det var därför med djup nedslagenhet
författarinnan vid världskrigets utbrott
konstaterade, att kvinnorna visade sig vara
fullkomligt lika tjusade av tilltron till
vapnens makt som någonsin männen. Över
romanen Släkten Jerneploogs framgång vilar
den stora besvikelsen som en kall skugga.
Man skulle kunna kalla den skildringen av
ett nederlag. Bruten av offentlig motgång
och personlig sorg, övergiven av döda och
levande som den siste kämpen för en
förlorad sak sitter slutligen Inger, bokens
huvudperson, vid sin mors dödsbädd.

Men boken klingar ut i nyvaknande,
mystisk hoppfullhet. Inger upplever ett
under vid moderns dödsbädd. Den gamla,
som på ålderdomen varit omtöcknad och
genomelak mot dottern, återvinner inför
döden sitt forna rätta jag, som om det blott
legat och bidat sin tid, skymt av sjukdomen,
men oskadat. »Ty denna själ, som
oavsiktligt förbrutit, hade något mycket
viktigt att säga, det enda viktiga: mitt barn,
jag har under allt detta alltid älskat dig.»
För Inger blir detta en uppenbarelse av
själens oförstörbara makt och härlighet, den
ger henne tröst mitt i olyckan, och den ger
henne kraft att trots allt tro på meningen
i ett fortsatt arbete.

Först långt senare, i novellsamlingen
Nyckelknippan, har både besvikelsen och
hoppet klarnat till en plastisk bild, i den
berättelse som bär namnet »Den första
kvinnan». Den första kvinnan är den första
kvinnliga ledamoten av Förenta staternas
parlament. Äntligen har kvinnornas kamp
krönts med framgång; den unga Joan
Richardson blir snabbt och grundligt
omhändertagen av två gamla vördade ledare, den
ena för den kvinnliga rösträttsrörelsen, den
andra för den kvinnliga fredsföreningen.
Nu gäller det att visa politisk mognad och
inte försumpa det goda resultat som
äntligen vunnits — med andra ord: det gäller
att rösta för Förenta staternas deltagande
i kriget, vilket enligt alla sanna
fredsvänners åsikt för närvarande är den enda sant
fredsvänliga hållningen. Joan sviker deras
förhoppningar och talar i sitt första och
sista anförande emot deltagandet i kriget.
Hennes solidaritet tillhör inte dessa, som
nu tycker sig stå vid målet, hon står
tvärtom vid en startpunkt, och då hon vägrar
tro på nyttan av krigiska uppgörelser, anser
hon sig representera ett framtida
kvinnosläkte. Hennes tal förfalskas av pressen,
ur parlamentet försvinner hon som en fläkt
och blir politiskt ihjältigen. Först många
år senare visar det sig, att hennes ord trots
allt burit frukt, hennes ord och hennes mod,
ty anden dör inte, och framtiden skall ge
henne rätt.

I Släkten Jerneploogs framgång har ännu
inte denna visshet mognat ur besvikelsen.
Men i stället förnimmer man trevandet
efter de eviga livgivande källorna, efter
undret, sådant det ligger inom ramen för
vår erfarenhet. Och inför den skenbara
hopplösheten i allt arbete på att lindra
mänsklighetens nöd återvänder Elin
Wägner gång på gång till samma kraftkälla, till
betraktelsen av det inre undret. I själva
verket är från och med nu knappast någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free