- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
418

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av hennes mera betydande böcker helt utan
detta inslag. Släkten Jerneploogs framgång
följes av bonderomanen Åsa-Hanna, en
av topparna i Elin Wägners produktion.
Också den är en berättelse om själens
äventyr och seger. Åsa-Hanna, ett skott av en
hederlig familj, blir inplanterad i en släkt
med mörkt förflutet och tvivelaktigt
närvarande och håller på att kvävas, tills
hennes inneboende kraft bryter fram och
hon i ett samlat ögonblick står fri från all
fruktan och går sin raka väg utan att väja,
lydig endast samvetets röst. — I Den
namnlösa
genomskimras det täta mörkret av
själens triumferande makt till läkning,
nyskapelse och seger över döden. — Hos
Virginie, huvudpersonen i Silverforsen, bryter
kärlekens allmakt fram i en handling, vilken
utifrån sedd verkar som uppgivelse och
dårskap, men i själva verket skänker henne
en säkerhet och en visshet bortom det
vanligas gränser. — Mannen vid min sida, hur
lekfull den vid första ögonkastet ter sig,
lyser av lycka över själens oväntade vår. Ty
i själens inre bor oanade krafter, som väntar
sin dag.

Betecknande för Elin Wägners hela
inställning är emellertid den synvinkel, ur
vilken hon ser denna sin mystiska tröst.
För otaliga människor har den kvarlevande
anden, det arv av inflytande, som en död
lämnar efter sig, fått tjäna som
sannolikhetsbevis för det de hetast längtade efter,
den enskilda själens odödlighet. För Elin
Wägner är det tvärtom: människosjälens
förmåga av förnyelse och uppståndelse blir
för henne ett tecken på det som dock ligger
henne närmast om hjärtat, den samlade
mänsklighetens dolda kraftresurser och
andens odödliga makt i världen. Detta blir
allt tydligare och tydligare i hennes
produktion. Åsa-Hanna kämpar ännu för sin egen
själs frälsning, om än redan i detta livet.
Maria i Svalorna flyga högt svarar
kyrkoherden, som bekymrar sig för hennes
själ: »Jag har ingen salighetssak.» Hon har
nått utöver sig själv, hon lever i
gemenskapen.

Det är icke en enstaka historisk
uppenbarelse eller en lära, som för Elin Wägner
ytterst utgör världens salt. Den drivande
kraften växer ur själen själv. Åsa-Hannas
stora steg är helt lösslitet från fruktan och
förhoppningar i fråga om det hinsides.
Hennes morbror, den vise och fromme gamle
mannen, inser detta och tvivlar överhuvud
på att rädslan för helvetet eller hoppet om
himlen behövs för att driva en människa
på Guds vägar. Hon kan bara helt enkelt
inte stå emot vad som är hennes eget väsens
djupaste lag. »Rättfärdighetens nytta evig
frid.»

Barn av en gammal prästsläkt har Elin
Wägner druckit djupt ur de kyrkliga
formernas och traditionernas brunnar och är
väl förtrogen med landsbygdens kyrkliga
fromhetsliv. I hennes böcker dyker också
prästgården på landet upp på nytt och på
nytt, än i handlingens periferi, oftare i
medelpunkten, och bland de många
glänsande prästporträtt hon ger finns det några
som läsaren aldrig kan glömma, främst
kanske den blide Gabriel Coreus i
Silverforsen. Men också över hans gestalt vilar
något världsfrämmande, som bredvid
systern Virginies bekymmerfulla kunskap om
världens vrånghet visserligen å ena sidan
verkar sublimt, men också en aning tafatt,
och när han lyckas lotsa sig fram med heder
genom oförutsedda förvecklingar, är det
därför att hans hjärta talar starkare inom
honom än alla traditionella rättsbegrepp.
Hjälplösare är hans ämbetsbröder i andra
böcker, till exempel kyrkoherden i Den
namnlösa, han som råder för socknens
själar, men är blind och oinvigd, då det gäller
tragedierna närmast omkring honom och
allra minst förstår något av sitt livs största
nederlag, som är hans eget äktenskap.
Verkningsfulla i sin motsättning till det
levande och växande nuet är de båda
kyrkoherdarna i Dialogen fortsätter och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free