- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
419

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vändkorset: i den förre den gamle, som medan
dottern kämpar för världens mödrar
återvänder i den katolska kyrkans hägn, till
Madonnan, i skräck för nymodigheter i
allmänhet men för kvinnliga predikanter i
synnerhet; i Vändkorset den unge
brinnande prästmannen, som drömmer om en
väckelse sådan som under en hans väldige
föregångare i gamla dagar, men nödgas
bevittna bygdens nyfödelse inte bara utanför
hans egen verkningskrets, utan också helt
bortom allt vad han vant sig vid att
betrakta som andligt liv överhuvud. Så
kommer kyrkan gärna att representera formen,
som verkligheten går fram över, en relikt,
i bästa fall omstrålad av det gångnas
vemodiga skimmer.

Ty Elin Wägner tillhör Vägens folk och
icke Ställets, för att tala med Edvard
Lehmann — profeterna och icke prästerna.
Samma oemotståndliga drift, vilken i de
tidigaste böckerna tvingar henne att
framför släktets naturvuxna och
traditionsmättade sammanhang välja ett annat, där
enskilda, som ryckt sig loss, smälter samman
i en ny släktskap, inte blodets, men andens
— samma utvaldhet tvingar henne också
nu ut ur formernas, traditionernas och
institutionernas sammanhang in i ett annat,
där inga lösenord, inga namn, inga
mänskliga stadgar längre gäller.

Det är fullt i överensstämmelse med detta
hemliga brödraskaps lagar, när hon ofta
nog överlämnar åt någon annars föga
framstående lekman det andliga, ledarskap hon
fråntager prästen, så i Åsa-Hanna, där
morbrodern spelar en dylik roll utan att själv
ana det, och i Silverforsen, där dödgrävar
Lundin vandrar sin väg med långt större
säkerhet än kyrkoherdefamiljen, att inte
tala om biskopen. Och det är naturligt,
att Elin Wägner skänker sina sympatier åt
kväkarna, dels för deras absoluta pacifism,
men dels också därför att de bland alla
kristna samfund väl mest har avskuddat
sig allt vad former heter under sin strävan
att förverkliga kärlekens ande. I Från
Seine, Rhen och Ruhr
— en samling
reseintryck från ockupationstiden, nödvändig
för den som vill förstå Elin Wägners
hela livsinriktning — blir kväkarna den
fasta punkt hon gång på gång måste
återvända till för att åskådliggöra för sig
själv, hur det utåtriktade arbetet är
möjligt endast om det utgår från en inre
samling i kärlek och tillit. Den unga Credo i
De fem pärlorna har också sina
fosterföräldrar, ett gammalt kväkarpar, att tacka
för sin inställning till livet, och till dem
återvänder hon för att hämta råd. Båda, men
i synnerhet han, kommer Elin Wägners
fullkomlighetsideal nära. En enda punkt finns
det likväl, en men en viktig, där inte heller
han förstår; utan att han gör några
förebråelser, får man dock alldeles klart för sig, att
han betraktar Credos heta och hängivna
kärleksförhållande som en mörk fläck.
I det fallet är också han fången i en
traditionell moral, som icke är
författarinnans.

I en av sina senaste böcker, Mannen vid
min sida, har hon tecknat ett levande och
älskvärt porträtt av en äldre man med den
bibliska fromhet, som kännetecknar en
amerikansk puritan i bästa mening, och
därtill med den ridderliga och ömma
omsorg, som Elin Wägner älskar hos mannen.
I all sin älskvärdhet har han emellertid
något av en försvunnen värld över sig,
hjältinnan kallar honom också »1800-talet»,
och i själva hans religiositet ligger något
alltför fastslaget, som kommer honom att
verka något inskränkt. I Spanien, där
folkstammarna har jagat varandra och där
fromhetstyper som Teresa och Johannes
av korset har blomstrat, förefaller hans
säkerhet rörande och hans puritanska typ
efemär. Bokens jag, hans tillbedda, skriver
om honom: »Men Macmaster har, och det
är kanske bra för honom, sin Guds bild så
klar för sig, att han måste tycka det är
hädiskt att framställa honom som Älskare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free