- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
420

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men rätt och riktigt att se honom som
Överbefälhavare, Husfader, Domare och
Profoss.» Med samma lätta ironi över
människan, som skapar Gud till sin och sin tids
avbild, beskriver hon i Dialogen fortsätter,
hur målaren Hallind har upphört med sina
astronomiska spekulationer, sedan hans
värld blivit begränsad och betydelsefull:
»Därför hade dammet ostört fått lägga sig
över de stjärnmoln, där matematikerna
sökte sin Store Kollega.» I samma bok
förekommer emellertid en scen, där en av
huvudpersonerna, Stina Ek, har en religiös
upplevelse. Hon sitter vid sin sons säng; han
har nyss givit henne sitt förtroende, och
det visar sig, att båda kämpar för samma
hotade idéer. I tystnaden, då hon är nära
att tyngas ner av hopplöshet, förnimmer
hon plötsligt närvaron av ett tredje väsen,
ett som är verkligare, mäktigare, tröstande.
»Det var det Svar, vilket människor i
släktled efter släktled ständigt vittna om
att de mottagit, då de ropat ut sin djupa
nöd. Som de försökt uttrycka i ord, i namn,
i sång, i bild, i trosartiklar men ännu aldrig
lyckats utan att göra det mindre än det
var i sin väldiga tysta närvaro.» Och spåren
efter denna upplevelse: »Livsviljan steg
över sina bräddar, kampen mot döden och
dödsviljan tycktes inte hopplös längre.»

Inom den okända och oberäkneliga
människosjälen ensamt är det som Elin Wägner
söker sin gudom, ständigt ny, ständigt
uppenbarande sig i nya under. Gamle
Lundin i Silverforsen blir allvarligt bekymrad,
då han hör sin biskop förkunna, att Gud
endast är att söka i betraktelsen av de
stora kristna personligheterna; själv är han
van att höra hans röst direkt i sitt inre.
Likaså opponerar sig fru Karin Hall i
Mannen vid min sida bestämt mot Macmaster
då han anbefaller bibeln som lösningen på
alla svårigheter — själv vet hon, att skulle
hon försöka tala förstånd med sin dotter,
så skulle hon säkert tala muntligen, inte
genom att sätta en bok i hennes hand.
För Elin Wägner finns ingen funnen och
fastslagen form, som kan göra anspråk på
att vara sista ordet från den evigt levande
och evigt verkande anden.

Denna levande och verkande ande är
det som är den egentliga huvudpersonen
i Elin Wägners böcker. Mot bakgrunden
av själslig nöd som i Den namnlösa eller
världslig futtighet, blind lidelse och
lössläppt hat som i Silverforsen — en av Elin
Wägners bittraste och ändå mest förklarade
böcker — springer den upp i en kärlek,
som utplånar skillnaden mellan det egna
jaget och en annan människa. Än mer, den
är inte bara undret i människosjälen, den
är också undret i världshistorien, dess kamp
och segrar är världshistoriens kärna. I Den
förödda vingården
, romanen från
efterkrigsnödens Wien, säger någon om Gisela
Zimmermann, den unga flickan, som helt blivit
ett med sitt arbete att lindra, hjälpa och
bygga upp: »Hon är världshistoriens
yttersta orsak.» Varje skeende, uppenbart eller
undanskymt, är en del av det stora dramat
och avbildar i smått vad mänskligheten
upplever i stort.

Denna dramatiska underton bör man inte
glömma, då man bedömer Elin Wägners
böcker. Att betrakta dem enbart som
porträtt- och miljöstudier blir grundligt
missvisande. Om dem gäller i högsta grad vad
man annars visserligen kan tillämpa på
konst i allmänhet men som är särskilt
tydligt i fråga om dramatiska arbeten: de ger
inte ett avsnitt ur verkligheten, inte en
»skildring» — ett ord som för närvarande
tycks anses liktydigt med prosakonst
överhuvud — utan en verklighet, beskuren,
koncentrerad och sammanställd alltefter sin
väsentlighet i förhållande till en bestämd
helhetsidé. På enstaka svaga punkter i Elin
Wägners produktion kan denna dramatiska
gruppering av stoffet ta överhand på
bekostnad av det psykologiska underlaget.
Där hon är på höjd med sig själv,
framträder idéstommen tydligt men organiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free