- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
421

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom en väv av öden, som i sin
psykologiska fyllighet verkar helt övertygande.

I en enda av sina romaner framhäver
Elin Wägner själv sitt konstruktiva syfte
genom att dikta nya riken med nya namn
till skådeplats för sin tänkta handling. Det
är De fem pärlorna. Visserligen är det av
yttre och inre omständigheter tydligt, att
författarinnan haft Rhenlandet i tankarna,
men handlingen är fantasi, och det är ganska
oväsentligt var den försiggår. Däremot
torde en redogörelse för händelseförloppet
vara oundgänglig. Riksföreståndaren
Martius har blivit fördriven från sitt land,
Vinland, i stället härskar presidenten Cark
över riket, allt med hjälp av grannen
Slättland. Martius, som uppehåller sig i det
vänligt sinnade grannlandet Treves, planerar
ett attentat mot Cark, eftersom han själv
anser sig säker om vinländarnas trohet.
Hans unga amerikanska sekreterare och
älskarinna, kallad Credo, ryggar tillbaka
för detta medel och övertalar honom att
åtminstone inställa attentatet fem dagar.
Under dessa fem dagar, medan hon vistas
i Vinland i Carks omedelbara närhet, blir
i stället Martius i Treves skjuten av Carks
trogna: han har alltså med sitt liv fått
plikta för sin eftergift åt Credos samvete.
Den dödsskjutne Martius befaller emellertid
de sina att föra honom hem till Vinland,
och med honom följer det långa tåget av
emigranter, som längtar hem.
Gränsvakterna hindrar dem inte. Väl inne över
gränsen dör Martius i Credos armar med orden:
»Det är alltid äventyrligt att älska!» Vid
budet om det inträffade uppkommer i
Vinland en av dessa vågor i folkstämningen,
vilkas orsaker är så svårförklarliga och som
tycks vittna om att samma okända
krafter som väntar på djupet av den enskildes
själ också kan vakna till liv samtidigt hos
ett helt folk. Den döde Martius blir folkets
hjälte och helgon, medan Cark tvingas fly.
En process följer, där småningom ryktet
sipprar ut om Martius’ eget tillämnade
attentat mot Cark. Trots bristen på vittnen
svänger folkstämningen åter. Då bereder
sig Credo efter svåra strider att inför rätta
vittna om sanningen, med en naken
ödmjukhet inför också den mest älskade
människas litenhet — och storhet, i samma
ögonblick hon låter kärlekens ande segra
över våldets. Där slutar boken.

Jag har redogjort så utförligt för dess
handling, därför att den är betecknande
för vad Elin Wägner hoppas av framtiden.
Må vara, att denna uppdiktade
världshistoria kan förefalla fantastisk och kanske
alltför personlig — Elin Wägner tror trots
allt på den personliga insatsen i världen,
på »världshistoriens yttersta orsak». Hennes
egen erfarenhet har också bland många
besvikelser givit henne upprättande
bekräftelser. I samtidens historia var det framför
allt en jättegestalt, som en tid blev
representanten för den nya kraft, till vilken
hon ensam satte sin lit, om några
konflikter alls skulle kunna bli lösta. Det var
Gandhi, det vapenlösa upprorets man. Den
korta, glänsande tiden för hans
överraskande segrar var nog för att visa, att där
modet är tillräckligt stort och viljan
tillräckligt stark, kan de obeväpnade segra över
de beväpnade. En pacifism av sådant mod
och sådan vilja, en positiv pacifism,
utgående från medmänniskan, inte från
principen, är vad Elin Wägner alltid har drömt
om. Ur andens segrar föds ny ande. Ur
våldets segrar föds hat, och ur hat kan inga
motsättningar lösas, ur hat kommer nytt
våld, och så fortsätter cirkeln. I Från Seine,
Rhen och Ruhr, öga mot öga med
Versaillesfredens förbannelser, ställer
författarinnan den frågan, om de besegrade
tyskarna skall lyckas vrida världshistoriens
hjul mot försoning, eller om det bara skall
rulla vidare i samma gamla spår. Nu, då
draksådden från Versailles har mognat och
svaret är tydligt nog, tycks tillståndet i
Europa åtminstone utgöra en bekräftelse
på teorien om våldets ändamålslöshet. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free