- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
422

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

där har under tiden också skett annan sådd,
och Elin Wägner kan inte släppa hoppet
att även den skall spira. Inte utan grund
kallar hon en av sina novellsamlingar Den
odödliga gärningen
.

I denna novellsamling, som följer efter
De fem pärlorna, finns en berättelse med
samma innebörd som romanen. Den heter
»Flodmannen» och försiggår i ett
ockuperat land. Flodmannens odödliga gärning
har till det yttre ingenting otroligt eller
jättelikt över sig, han räddar helt enkelt
några män av de hatade
ockupationstrupperna från att drunkna. Men för honom,
som från barndomen uppfostrats i hat mot
främlingarna, innebär det en väldig inre
omsvängning från fruktan och hat till
medkänsla, som övervinner fruktan och växer
ut till barmhärtighet; ty svaghet, fruktan
och hat hänger samman, medan kärleken
är ett vågspel, som bara den starke kan
bestå sig. Därmed har flodmannen kommit
över på ett annat plan i tillvaron och är i
besittning av en makt, som våldet inte
kommer åt. Då man erbjuder honom
belöning, begär han, att man skall frigiva en
landsman till honom, vilken sitter häktad
och väntar på sin dödsdom för att han
skjutit ner en av fiendens biskopar under
en procession. Då berättelsen slutar, är det
tydligt, att man på högre ort ämnar göra
politik av det hela, men åtminstone en
av de närvarande, en ung officer, har under
ett par ögonblick fattat sin räddares vilja
och hopp. Där är alltså den ring, som vidgar
sig kring flodmannens gärning, lagbundet
som kring en kastad sten i vatten. »Det var
när han såg på flodmannen som han fick
tårarna i ögonen. Ty det var denne som i
denna strid med slag mot slag, i denna bittra,
enahanda, ohyggliga tvekamp, där man
hatade den man slog och därför slog ännu
mer, kastat in ett irrationellt, oberäknat
moment, som brutit händelsernas kedja av
orsak och följd...»

Redan i de böcker, där Elin Wägner
skildrar helt privata människors privata liv, kan
man urskilja samma element. Silverforsen
är på ett ironiskt vemodigt sätt genomträngd
av vetskapen om hur omöjligt det är för
våld och tvång att någonsin skaffa sig
tillträde till livets väsentligheter. Denna
visshet är det som har fört Elin Wägner
till hennes absoluta pacifism, uttryckt inte
bara i hennes diktning, utan också i en mer
dagspolitiskt betonad verksamhet i
föredrag och artiklar, de senare framför allt
koncentrerade till tidskriften Tidevarvet.

Lika litet som den vulgära karikatyren
av rösträttskvinnan i stärkkrage och
pincenez någonsin passade in på Elin Wägner,
lika litet träffas hon av den vanliga
föreställningen om »tidevarvspacifism» som ett
slags extatisk längtan efter martyrskapet,
bortanför allt vad förnuft och överläggning
heter. Då hon förklarar, att den väg av hot,
fruktan och vedergällning, som vår
civilisation tagit, leder i fördärvet, och att
rustningarna är en bedräglig säkerhet, både
på nära håll och på lång sikt, så stöder
hon sig på torra fakta undersökta av henne
själv och kalla siffror hämtade från
sakkunnigas arbeten. Men i en värld som
förefaller rulla mot avgrunden med
automatisk säkerhet och där ett par tusen
människoröster tycks ha ungefär samma makt
att göra sig gällande som en man, om han
söker hejda Victoriafallen, skulle en
strävan efter så radikal nyorientering, inre och
yttre, kännas utan allt hopp, om man inte
bakom all besvikelsens bitterhet — och
Elin Wägner kan vara bitter ända till
skenbar cynism — gömde en okuvlig tro på
ett livets och nyfödelsens under.

I grunden förbinds kanske människorna
dock av en djupare samhörighet än ytan
visar. Inte bara den odödliga gärningen,
som utbreder sina ringar på vattenytan,
utan också de enskildas hemligaste tankar,
deras liv i det fördolda är en gemensam
egendom, och så är också deras skuld. På
denna tråd spinner Svalorna flyga högt, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free