- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
423

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smålandsroman som följer efter Den
odödliga gärningen. Det är en vederhäftig, lugnt
flytande skildring av några tunga
människoöden, som inflätas i varandra, så att
ingen längre vet var skulden är att söka
och var försoningen. Men så mycket är
klart, att allt hänger samman, och att från
en människa kan utgå kraft då hon minst
anar det, tack vare allt hon gått igenom
och samlat i sig själv som i en brännpunkt.
Inte bara från vad hon gör, utan från vad
hon är. Och då bokens hjältinna upplever
detta, står hon på livets höjdpunkt. Hon
är inte bara sig själv längre, men en del
av det hela, utan avgränsning. »Nu var
bara människan där, av vilken man själv
är en del», heter det.

Denna samhörighet, som finns på djupet
och plötsligt gör sig förnimbar i en våg
av förnyelse, är också ämnet för Elin
Wägners senaste roman, Vändkorset. Där sker
undret i en form som kan tyckas ytterst
profan och föga högtidlig — vad som
inträffar är helt enkelt, att en bygd sluter
sig samman om ett gemensamt företag till
sin egen räddning. Tanken vaknar i en
praktisk och hjältemodig ung arbetares
hjärna, och hans entusiasm vinner bygden
på några dygn. De övriga händelserna, som
utspelas i boken, är i själva verket ett
förspel, en kamp mellan form och realitet,
liksom så ofta i Elin Wägners böcker —
mellan det ängsligt dolda och det öppet
utsagda, mellan de gamla stelnade
föreställningsformerna och det nya, som arbetar
sig fram utan att ännu vara sanktionerat
utifrån. Centrum i boken är och förblir den
plötsligt vaknande gemenskapskänslan,
sprungen ur den hotade bygdens kollektiva
självbevarelsedrift, för vilken den enskilde
offrar sina särintressen. Och bakom detta
avsnitt av ett litet småländskt samhälles
historia skymtar för den som känner Elin
Wägners diktning och verk drömmen om
en stor, väldig manifestation av den hotade
mänsklighetens vilja till liv.

Då jag här, mot den kronologiska
ordningen, sparat till sist den stora romanen
Dialogen fortsätter, sker det därför att den
förefaller mig mer än någon annan av Elin
Wägners böcker samla alla trådarna från
hennes rika produktion i en enda knut och
alltså erbjuda en lämplig avslutning på
denna översikt. Kvinnosaken, som i hennes
senare diktning bara skymtat då och då,
ehuru den aldrig försvunnit ur hennes
aktuella artiklar, träder här åter fram i en
helt ny belysning, med annan bakgrund
och med vidgad innebörd, fast och organiskt
förenad med fredssaken och konkret
utformad över levande och typiska
människoöden. Här kan man inte särskilja en
utåtvänd och en inåtvänd sida av hennes väsen,
föreningen är fullständig mellan
författarepersonlighetens skilda element. Samtidigt
bildar boken en god utgångspunkt för en
tillbakablick över människotyperna i Elin
Wägners samlade författarskap.

Kvinnotyperna i Dialogen fortsätter
bevarar tillräckligt många drag från tidigare
böcker för att vara fullt igenkännliga, och
ändå har de genomgått både förvandlingar
och förskjutningar. Den fria kämpen sveper
som en stormvind genom boken; här heter
hon Märta Cronberger. Med Pennskaftet
har hon den obegränsade handlingskraften
gemensam, men en bittrare tyngd, en mer
desillusionerad livsvisdom anas bakom
Märtas gestalt. Till åren är Märta
Cronberger ung, men jämförd med Pennskaftet
är hon ändå en gammal kvinna — inte
underligt, då både Gisela Zimmermann i
hungertidens Wien och Credo i det
sönderslitna Rhenlandet tillhör hennes förflutna.
Och inte bara Norrtullsligans kamp mellan
kärlek och självbevarelsedrift, utan också
den sega strid en hel generation kvinnor
måst föra om rätten att ordna sin privata
lycka utan målsmän och förmyndare —
fröken Humble i Den befriade kärleken och
fru Magnusson i Natten till söndag — har
satt sina spår i den fräna saklighet, med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free