- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
424

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Elin Wägner. En översikt. Av Karin Boye

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vilken Märta varnar sin unga skyddsling för
chefens förförelsekonster: »Om det nu är så
jättekäckt att bli uppmärksammad av
chefen, så följ med honom då, men ta det
åtminstone lugnt. Jag känner chefen, han
tar det själv oerhört lugnt, fast det hör
till spelreglerna att dölja det.» Denna fräna
saklighet är en ofta återkommande krydda
hos Elin Wägners mest karakteristiska
kvinnogestalter, och den ger hennes dialoger
deras säregna, avklädande skärpa. Oftast
är den dock mildrad till den humor, som
lyser om de berättande jagen i Den
namnlösa, Natten till söndag och Mannen vid
min sida. »Ett beskt behag» tilldelar
författarinnan sin Märta Cronberger, och
uttrycket passar väl på en rad wägnerska
kvinnogestalter.

Men Helga Wisbeck hade rätt, då hon
spådde, att framtidens kvinnofråga
framför allt skulle bli mödrarnas. Jämsides med
amasonen Märta stiger fru Stina Ek ur sina
personliga bekymmer upp till medvetande
om sin plats i kvinnornas led. Hon är den
jordfasta, som utgår från det närmaste,
det hon ser med egna ögon, och hon är
djupt och smärtsamt sammanvuxen med
de människor hon håller av. Däri är hon
släkt både med Inger i Släkten Jerneploogs
framgång och med Åsa-Hanna, och inte
minst med Maria i Svalorna flyga högt.
Allt mognare och klarare har denna
moderlighetens kvinna framträtt i Elin Wägners
diktning; i Dialogen fortsätter samlar hon
i Stina Eks person det största intresset och
det varmaste livet, hon som i de tidigaste
böckerna var en biperson i bakgrunden.

Hela denna förskjutning av kvinnlig
huvudtyp motsvaras av en förskjutning i
problemställningen.

Vid kvinnans sida står mannen. »Mannen
vid min sida». Märk väl, inte tvärtom! Han
står där stödjande, hjälpande, full av
maskulin ridderlighet och, då det vill sig illa,
också av maskulin opålitlighet. I själva
verket är Elin Wägners manliga typgalleri
långt mer skiftande än hennes kvinnliga,
och hennes män har inte sällan klarare och
fastare konturer än hennes kvinnor, därför
att de är mer utifrån sedda. Den
osympatiske men synnerligen vältecknade
Gustav Ek i Dialogen fortsätter, oklanderlig
och träig, en kvardröjande patriark på
skansen, är i all sin prakt knappast någon
genomgående wägnersk typ — trots att
man gärna ville tro det om en författarinna
som är kvinnosakskvinna — men han är
en av många levande manliga figurer. En
och annan gång suddas en mansgestalt ut
till ogripbarhet i alltför mycken
fullkomlighet — därifrån kan man till exempel
inte helt fritaga den idealiske älskaren,
pacifisten och målaren Hallind i Dialogen
fortsätter — men i gengäld har man att
peka på en så avrundad och helgjuten
skapelse som Macmaster i Mannen vid min
sida. Det är möjligt, att den säregna
blandning av humoristisk retsamhet och öm
förälskelse, som gör Elin Wägners porträtt
av Macmaster så förtjusande, kan kallas
specifikt kvinnlig. Det kunde då vara
förklaringen till att manliga kritiker i regel
tycks ha svårt för att uppfatta den. En
annan karaktärsteckning, om vilket det
samma gäller, är den ohängde, men
charmerande arkitektslyngeln Jean Le Fort i
Vändkorset, hur olik Macmaster han än
må vara i allt annat. Två manliga figurer
till skulle jag vilja nämna, båda ur
Svalorna flyga högt: den tröge och trofaste
Lennart och, ännu mer beundransvärd därför
att han är mer sammansatt, Daniel Skörd,
som i sin äventyrlighet, stolthet och
sentimentalitet torde vara en lika god
representant för svenskt lynne som den i
litteraturen mer välkände Lennart.

Beskyddande ridderlighet är som sagt
den egenskap Elin Wägner gärna
tillerkänner den manliga naturen; den vinner
hennes eget hjärta, och det är också ofta
den som bringar kvinnorna i hennes böcker
på fall. Inte ens den demoniske Franse i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free