- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
434

(1892-1939)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G. W. Palm

kantskapen med norrmannen Dahls konst
ha varit. Denne utställde 1831 på
Konstakademien. De små segrar Palm vann i
det dåtida stockholmska konstlivet, voro
helt i den Fahlcrantz’ska romantikens
tecken. Hans" framgångar och hans
förbindelser med tidens förmögna konstvänner
öppnade dock inga snabba möjligheter att söka
en bättre utbildning. Då han 1837 lämnade
sin ungdoms Stockholm bakom sig, var syftet
med resan att i Tyskland söka bot för en
ögonsjukdom. Palm återvände till
Stockholm 1852. Hans ögonsjukdom hade varit
allvarlig nog; Palm sökte och fann bot för
den hos skickliga specialister. Men väl
utkommen i stora, vida världen nöjde sig den
fattige konstnären ej med att återvända till
Sverige. Med en viss lugn sangvinism
fortsatte han sin utlandsvistelse; hans gemyt och
öppenhet skaffade honom vänner överallt,
han fick tillfälle både att studera och måla
säljbara tavlor. På så vis hann Palm att rätt
grundligt acklimatisera sig i
Biedermaier-tidens Berlin och Wien. Efter fyra år nådde
han 1841 sin längtans mål, Italien: först
Venedig, där han under ett halvår
praktiserade som vedutamålare, sedan till Rom,
där han blev bofast under ett decennium.

Umgänget med den dåtida tyska och
österrikiska konsten hade helt naturligt givit
Palm ny grund att bygga vidare på. Vad
han ej fått lära sig i Stockholm — distinkt
teckning och inträngande perspektiviskt
studium — inhämtade han i Berlin och Wien.
Av den tyska landskapsromantikens
sentimentala sida möter man intet i Palms verk
från dessa år. Hans naturkänsla finner efter
hand sin svala nordiska egenart och når en
strängt plastisk form för denna. I sina
studier från Wiener-tiden kommer han de
österrikiska landskapsmålarna ofta förvillande
nära; hans manliga kärvhet skiljer honom
dock till sist från dessa. Den konstnär, som
betytt mest för hans utveckling under de
tyska åren, torde, som d:r Lindgren
framhåller, ha varit Johan Kristian Dahl. Palm
träffade honom redan på utresan 1837 i
Köpenhamn och förnyade sedan
bekantskapen i Dresden. Att söka konstatera en direkt
påverkan från den store norrmannen torde
vara lönlöst. Men Dahls ständiga maning till
samtidens unga målare: att vara sanna i
naturstudiet, blev för Palm en ledstjärna på
den väg, där han skapade sina bästa ting.

D:r Lindgrens skildring av Palms fattiga

och lyckliga år i Rom för oss med mycken
episk omständlighet men också med en
smittande förtjusning in i den tidens brokiga
konstnärsliv i den eviga staden. »Palma
vecchio», som han kallades, blev i denna miljö
en känd och uppskattad figur, som hade
många goda vänner bland skandinaverna
men säkert ändå fler bland tyskarna. Han
hörde om vintrarna till hyresgästerna i
trakten av Piazza Barberini och till
stamkunderna på Café Grecco och drog om somrarna
i kamraters sällskap upp med sitt staffli till
småstäderna i Albanerbergen. Under dessa
lyckliga omständigheter nådde Palms konst
sin blomning och sin mognad. Den konstart
han här gjorde till sin, var som författaren
något långdraget kallar det, »det italienska
1800-tals stillandskapet». Utbildat av tyska
målare som Joseph Anton Koch, Reinhardt
och Ludwig Richter, stod det som
konstriktning ännu på 1840-talet i högkurs,
åtminstone i den germanska världen. För Palm
innebar riktningen en naturlig fortsättning
av hans tidigare utveckling. Under flitiga
studier av de tyska förebilderna, av de stora
1600-talsmästarna och inte minst genom
direkt inlevelse i den italienska naturen nådde
han fram till en personlig och rätt så
fulländad variant av denna stilart. I vår tids
ögon har själva stilarten knappast funnit
annat än historisk förståelse. Många av Palms
italienska stillandskap lämna oss dock inte
lika kalla. Vi känna något av en enkel kraft
och en manlig entusiasm, som verkar äkta.
Ojämförligt intressantare i sin konstnärliga
pregnans och öppenhet äro dock Palms
italienska teckningar och oljestudier. Rent
måleriskt äro de visserligen underlägsna t. ex. Corots
romerska studier, varom de kunna påminna i
sin ädla knapphet, men de äga ofta en
intensitet som inte mycket annat i denna
internationella klassicism. Och i det svenska
1800-talsmåleriet ha de rätt till en obestridd
rangplats. Med den ringa uppskattning av skizzen,
som den tidens svenska konstpublik hade,
var det naturligt att dessa studier först
långt efter Palms död funno väg till
konstmarknaden. Där fanns dock en av mästarens
samtida svenska vänner som hyste varm
känsla för de omedelbara värdena i Palms
skizzer —- betecknande nog Egron
Lundgren, den lysande virtuosen i facket.
Emellertid hade Palm ett fullgiltigt praktiskt
skäl för att behålla sina studier för sig: han
behövde dem att måla efter, sedan han kom-

434

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 23 04:57:05 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1936/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free