Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bellmans dramatiska arbeten. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmans dramatiska arbeten
bachanaliska ordenskapitlen, som ju också
i viss mån ha dramatisk karaktär. Men de
äro av stort teaterhistoriskt intresse och
som tidsbilder ofta förtjusande. Dessutom
lämna de, skrivna under loppet av ett
30-tal år, talande bidrag till belysningen av
Bellmans utveckling som skald. Alla äro
förut tryckta, sju hos Carlén och fyra hos
Eichhorn. Tyvärr föreligger emellertid
skaldens egenhändiga manuskript endast till
en enda pjäs, nämligen till
Mantalsskrivningen. De övriga återgå på mer eller
mindre samtida avskrifter, men till detta
hans märkligaste skådespel finnes det t.o.m.
flera olika versioner, som med sina
ändringar och olika uppslag ge oss en högst
intressant inblick i skaldens arbetssätt.
Man vet ju att Bellman, då han som
levnadsglad extra ordinarie i
Manufakturkontoret gjorde furor i sällskapslivet med
sina epistlar och sånger, hämtade musiken
till dem huvudsakligen från Bollhusteaterns
franska repertoar. Här härskade under
frihetstiden med stigande popularitet en ny
form av dramatik, den komiska operan.
Helt naturligt blir därför Bellmans första
försök som teaterskribent ett litet opus i
denna genre, Det lyckliga skeppsbrottet, som
han skrev 1766 vid 26 års ålder, och som
han själv ger beteckningen »opéra-comique».
Ämnet för dessa små sångspel med talad
dialog och inlagda kupletter varierade, men
rokokon älskade ju framför allt den
pastorala idyllen, och Bellmans lilla pjäs fick
också formen av ett herdespel. Det var
emellertid ej avsett för scenen, utan
utgjorde en synnerligen elegant
namnsdagshyllning för hans gynnare och förman i
Manufakturkontoret, Anders Lissander.
Såsom tydligen fyllt av aktuella och
personliga anspelningar kan det numera, naturligt
nog, ej göra samma intryck som en gång på
de initierade åhörarna, då det uppfördes
som sällskapsspektakel i Lissanders hem
vid Götgatan. Bellman har ej heller kunnat
låta bli att ge sitt Arkadien en lätt baccha-
nalisk anstrykning, men trots detta verkar
den enkla fabeln om kärleken mellan Acteon
och Camilla med blomstersmyckade herdar
och betande lamm just som en liten läcker
gouachemålning på någon solfjäder från
tiden.
Efter ännu ett försök i
opéra-comiquegen-ren, Marcolphus, som skrevs redan samma
år som eller senast året efter Det lvckliga
skeppsbrottet, men endast blivit bevarat
fragmentariskt skick, överger Bellman den
dramatiska formen under en följd av år.
Orsaken är ej svår att förstå. Det är nu
skaldens Fredmansdiktning når sin
höjdpunkt. Icke mindre än ett 60-tal av de 82
Epistlarna tillkom under denna tid, liksom
flertalet av Sångerna. Men 1772 gör Gustav
III Bellmans bekantskap, troligen på själva
revolutionsdagen den 19 augusti, och sedan
skalden kallats att medverka i kungens
s. k. lilla akademi, de berömda
»onsdagsaftnarna», blir han snart indragen i den
talrika krets av författare, som av Gustav
lockats att arbeta på musikdramatikens
område för den nu av honom nyupprättade
operan. Johan Wellander skrev
inledningsverket, Thétis och Pelée, abbé Michelessi
sysslade med en operatext, Orphée,
Adlerbeth skrev sin Iphigénie, och av Gjörwell
få vi veta att under 1773 ytterligare
Rothman, Gyllenborg, Manderström, G. J.
Ehrensvärd, Ziebeth m. fl. arbeta för operan.
De flesta av dessa texter rönte dock samma
öde som Bellmans — att aldrig bli använda.
Bellmans operalibretto, Fiskarena, är
förkommen, och man har under åratal gjort
många fåfänga försök att komma den på
spåren. Vad som här publiceras, tre små
strofer, »arier», har räddats åt eftervärlden
därigenom att de en gång insändes till den
lärde göteborgslektorn Roséns pigga avisa
Hwad nytt? Hwad nytt?, som spelat en
så betydelsefull roll för vår vitterhet.
Man väntade sig tydligen mycket av
denna Bellmans opera. Vid åtminstone två
skilda tillfällen fick skalden läsa upp prov
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
