Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ny dansk Lyrik. Af Kjeld Elfelt - Den gamla dalklockan. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den g arni a
dalklockan
tre nye Digterværker til Salg paa det ellers
velforsynede Efteraarsmarked:
x. lo Oxford-Snapshots, der med god (eller
lidt ond) Vilje kunde fortolkes baade som et
Forsvar for Oxford og en Krigserklæring til
Guds glade Agent, Frank Buchman.
2. En Samling Jagtskitser: Liv og glade
Dage, hvor Præsten veloplagt og kviktunget
diskuterede Religion, Elskov, Ræve, Rødvin,
Mennesker og Herrens Hyrder med Digteren
samt
3. et Bind Børnerim: Knaldperler for de
fattigste af Aand og Opfattelsesevne. Kaj
Munks Vers for Børn »mellem knap 3 og godt
70 Aar», en lidt tilfældig sammenblæst Dynge
Dyrefabler uden altfor belærende Moral
(eller Mening) vil ikke paaføre Hans Vilhelm
Kaalund nogen særlig følelig Konkurrence.
Kaj Munks Knaldperler er desværre støbt
i det vaadeste Krudt. Megen Støj og Røg,
men intet Knald! Hans »Fabel» om Hunden
och Ræven (»Plejebarnet») er et kortfattet,
men fældende Bevis:
De fanged Rævens Unger.
Selv frelste hun sin Skalp.
Men samme Aften fandt hun
en nyfødt Hundehvalp.
Hun tog den med til Hulen,
og hun er nu dens Mor —
og bli’r vei jaget af den
engang, naar den bli’r stor.
Den gamla dalklockan
Av Hugo Gyllander
EN stod i sitt hörn, trygg och
lugn, och lugna och trygga ljödo
pendelslagen. Den verkliga Tidens eget orubbliga lugn,
som föga frågar efter människornas »tid»
med dess nervösa oro och växlingar. Ett
enformigt, ständigt upprepat tick-tack.
Vilka öden hade väl den gamla klockan
gått igenom, innan den kommit till den vrå,
där den nu stod, i ett anspråkslöst hem i en
stilla undangömd landsort ? För vilka
människor hade den i snart halvtannat århundrade
förkunnat timmarnas flykt och alltings
förgänglighet ?
Det låg något av cirklad och sirlig rococo
över dess vitmålade fodral, och under
urtavlan stod, i verkligt artistiskt formade
siffror, årtalet 1789. Tydligen var den ej från
begynnelsen avsedd för ett enkelt,
småborgerligt hem. Kanske hade den börjat mäta ut
tidén i någon herrgård eller prästgård, eller i
ett rikt borgarhus.
Det låg över den gamla klockan ingenting,
som var särskilt ägnat att sätta fantasien i
rörelse, mer än ett: årtalet.
Sj uttonhundraåttionio.
Den gamla hederliga änkan, i vars hem den
hamnat, var dock föga lagd för att fantisera,
och även om hon varit det, skulle årtalet
näppeligen satt hennes fantasi i rörelse. Ty hon
var fullständigt otyngd och obesvärad av
historisk bildning. För henne var 1789 bara
ett helt vanligt årtal. Det sade henne endast,
att klockan var antik, och att den således
representerade ett visst penningvärde.
Så är det här i världen. Vad som säger den
ene mycket, säger den andre ingenting alis.
Men när jag efter ett kort besök hos den
gamla kom hem och satt för mig själv, kunde
jag ej slita tankarna från den gamla
dalklockan. Jag tyckte mig se den framför mig som
en vit vålnad. Den förföljde mig hela aftonen,
och ännu när jag gått till sängs, tyckte jag
mig höra pendelns långsamma, tunga, liksom
trötta slag.
Sjuttonhundraåttionio. Ett märkligt år,
som kunde kasta ett poetiskt skimmer till
och med över en dalklocka.
Den gamla klockan skulle haft mycket att
berätta, om hon kunde. Men hon kunde
endast, lugnt och likgiltigt, förkunna
minuternas flykt, och tidens och människornas
förgänglighet.
Vad hade hon ej upplevat allt! Hon var ung
i Gustavs dar, då människorna voro pittores-
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
