Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
och mänskligt värdefullaste, som Dramatiska
teatern har kommit med under säsongen.
Det finnes kvar hos många en känsla av,
att den av blixten dödade — det är ej så
värst många dödsfall av den anledningen,
omkring ett tiotal om året i Sverige —
avlivats på något vis direkt av Gud Fader.
Det faller väl knappast någon in, att de
personer, som hosta ihjäl sig efter ett gasanfall
avlivas av första personen i gudomen. Av
blixten använde sig däremot ofta Zevs och
även den energiske blixtraren Tor. Men
Thalia blir nervös, då en blixt med dunder
och brak oförmodat slår ihjäl en person på
scenen. Jag känner ej ens efter att ha sett
den på Dramatiska teatern uppförda pjäsen
Fiskare, Människofiskare, »ett drama om
hybris», av Tage Stam, hur författaren står
till religionen; och jag begriper inte hans
ställning till något annat heller. Men jag
anar, att fiskaren och lekmannapredikanten
Petrus Frost—Georg Blickingberg var den
som led av hybris, den andliga förhävelse,
för vilken grekerna fasade alldeles särskilt;
och hybris trodde jag vara vanligare bland
lekmannapredikanter än
mindervärdighets-komplex. Ett ofta citerat ord av en
schar-tauansk präst är: »Jag såge hellre min son
ligga full i rännstenen än att han dansade.»
Man kan härav dra den slutledningen, att
schartauanismen mera fruktar flickan än
flaskan, och vad dansen beträffar, är det icke
bara one-step, shimmy eller rumba det är
frågan om; nej den allra »kulturellaste»
hambopolska — jag tror eljest detta är det allra
hyggligaste —• anses vara av djävulen. Detta
hindrar icke, att schartauanismen enligt kloka
och kompetenta mäns åsikt haft ett
karaktärsstärkande, ordning och tukt befordrande
inflytande i de trakter, där den är rådande.
Själva innehållet i pjäsen intresserade tack
vare dess rörighet icke vidare. Blickingbergs
Frost skulle vara barsk, men skådespelaren
lyckas bättre som blid. Flickorna Ester—
Inga Tidblad och Metta—Lisskulla Jobs satte
händerna i sidorna och försökte förvälla sina
1 så att de blevo riktigt tjocka, men det var
mig komplett likgiltigt med vilken de skulle
bygga hjonelag.
Mer som ett intressant kuriosum är
Cal-derons på Dramaten givna »La dama duende»,
Spökdamen. Calderon de la Barca, som är
årsbarn med 1600-talet, var överhuvud för
La congregaciön del glorioso apöstol San
Pedro och gav som det hövdes i sina religiösa
Fot. Almberg & Preinitz.
Brott och straff. Rune Carlsten
som Samiotov.
dramer ständig hyllning åt
transubstantia-tionen i nattvarden. Här i Spökdamen är det
fråga om enklare mystica. Det broderas på
något av det intigaste i världen, en pueril
hedersuppfattning och schablonartade torra
och otroliga förväxlingsmotiv. Ett dylikt
stycke är en litteraturhistorisk kuriositet,
som stilriktigt given och väl spelad kan skänka
lärda och kräsna ett stort nöje. Men en stor del
av publiken, och till dem hör jag själv, om
jag också var road av det litterära, tänkte
nog, att endast med spansk stövel och
tumskruv skulle man kunna förmås att kalla
stycket roande. Men det ger, som sagt,
anledning till ett par ansträngda litterära skratt.
Dock, sedan detta är sagt, så måste det
erkännas, att Dramatiska teatern har ali heder
av att på detta vis ge kulturhistorisk
tidsfärg och att så smakfullt med utmärkta
dekorationer av Bertil Damm och med intelligent
regi av Olof Molander göra något fulländat i
sitt slag. Stycket är översatt av en skald,
och en högtbegåvad sådan, Hjalmar Gullberg.
Själv sitter jag och rädes för anakronismer.
Då en av styckets figurer talar om, att den
sköna damen borde målas av någon stor
konstnär, invänder någon: »Hon målar sig
själv.» Man frågar sig: står detta i originalet?
Kunde någon omkring 1650 i Spanien tro,
att en dam kunde vara osminkad? Då Marie
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
