Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
och elak och fullkomligt oemotståndlig för
yngre, medelålders och äldre herrar.
På Regeringsgatan ni ligger eller låg,
åtminstone då detta skrives, Nya teatern.
Under ledning av den förtjänstfulle
konstnären och dekorationsmålaren, teaterentusiasten
Sandro Malmquist har en grupp säkert också
teaterentusiastiska skådespelare och
skådespelerskor uppträtt. Vi lära ha för få teatrar,
heter det på flera håll. Massan av oanvända
unga framåtsträvande konstnärer i detta
fack söker efter en teater, liksom alla möjliga
oanvända svenska uppslag och ämnen söka
efter en författare. Vi ha enligt officiella
uppgifter här i Stockholm tvåtusen målande och
skulpterande konstnärer och behöva tydligen
ett dussin nationalmuseer till. Men
överflödet av dem, som vilja försöka sig på scenen,
har också sin sorgliga sida. Det är
nedstämmande att tänka sig sådana, som ha en
okuvlig lust att ge något av sitt inre på detta
område och ej få det. Konstens offerväsen är i
detta fall ovanligt tydligt, och den modiga
försakelsen förekommer kanske här oftare
än på de flesta andra verksamhetsområden.
Författarinnan Margaret Kennedy, som
skrivit succéromanen The constant Nymph,
Den trogna nymfen, har tillsammans med
Basil Dean av denna bok gjort en
bearbetning för scenen, här kallad Cirkus Sanger, och
det var denna den ambitiösa teatern bjöd på.
Tjugu tre personer rörde sig på scenen. I den
allmänna röran talade man i munnen på
varandra, så att man ofta ställde till sig själv
den språkligt något betänkliga frågan:
»Vilken sa vad för slag?» Den store kompositören
Sangers barn sprudlade av livslust och
älskade utom musiken friheten samt lekte
figurligt taget cirkus. Men har man sett dem
galoppera och kurtisera under fyra timmar,
blir man trött. I en sakkunnig utläggning
från engelskt håll har jag sett, att den
lilla hjältinnan Tessa Sanger—Eva
Lagerström, som var den intensivast älskande,
icke lär som på programmet anges ha varit
aderton år utan endast fjorton. Det är
således motsättningen mellan denna ytterligt
ungas kärlek och den konventionella,
betydligt äldre men också unga Florences—
Ingrid Luterkorts kärlek, som är huvudsaken.
Bägge älska den geniale musikern Lewis
Dodd—Börje Mellvig, med vilken Florence
blev gift.
Turpe senilis amor, en åldrings kärlek är
ful och skamlig, sade romarna. Ett liknande
obehag känner man, då den ena parten,
särskilt den kvinnliga, är for ung. Tessa utfördes
av översättarinnan som emellertid var en
verklig konstnärinna med något vackert
ödesdigert och gripet, särskilt i sitt spel i sista
akten i det lilla tarvliga hotellrummet i
Bryssel.
Shakespeares »A Winter’s Tale» — En
vintersaga översättes namnet av K. A.
Hagberg och även av Per Hallström — gavs på
Nya teatern. Blev det avsevärt riktigare att
rätta titeln till En saga för vintern eller är
det endast modern lust att ändra ? »En sorglig
saga bäst passar vintertid», säger lille prins
Mamillius. Hur skall den sättas upp? Med den
förljugna, fjolliga modernism, som finnes hos
så många regissörer nu för tiden, skulle man
kunnat vänta, att Mamillius använt sig av
motorcykel. Vi ha ju fått obehaget att för
fem år sedan höra en dylik smattra på en
föreställning av »Så tuktas en argbigga». Men
därifrån förskonades vi. För ett halvt sekel
sedan förekom på Lyceumteatern i London
A Winter’s Tale med grekiska dräkter och
dorisk tempelbakgrund. Den kunde emellertid
också med fog uppsatts med
Shakespeare-diktens fantasidräkter. Jag har emellertid
aldrig sett så fantasieggande sagoaktiga och
sköna dekorationer, som Lyceumteatern för
ett fyrtiotal år sedan använde på sina
uppsättningar. Ruskin skriver under 1880-talet
om en dylik uppsättning och säger med den
för honom karakteristiska överdriften, att
dessa Lyceumdekorationer göra mera för att
lära oss om konsten än alla museer och
konstprofessorer i kristenheten. Här på Nya teatern
omöjliggjorde platsen men i synnerhet
kostnaderna att komma med något dylikt, men
man hade naturligtvis kunnat, även om det
är ganska tråkigt, ha något av de nu eller
åtminstone för en tid sedan så
rekommenderade fantasidödande draperierna. Man gick
nu längre, och jag minns mig ej ha sett någon
så ful scenbild sedan Den glada änkans
praktuppsättning på Konserthuset, sorglig i
åminnelse genom sin förening av trasgrannhet
och torftighet. En saga för vintern utspelas
här i en skräpkammare med smutsiga kubiska
trälårar och med lapptäcken som textil
bakgrund. Det där trodde jag hade blivit
gammalmodigt för många år sedan. Dräkterna
däremot föreföllo mig med några undantag vara
vackra och lämpliga. Renässansmodet är nog
det rätta, men vad låg det för idé i att låta
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
