- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
121

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

några figurer uppträda i dräkter, som äro ett
sekel yngre än Shakespeare?

Spelet var på de flesta händer friskt och
verkningsfullt och prisades, i min tro med
rätta, i hela pressen. Den, som spelade
Leontes, Törd Stål, ej bara var utan såg ut
som en scharlakansröd syndare för att
använda Shakespeares ord om kardinal Wolsey.
Han spelade i verklig renässansstil med
kunglig hållning och ondska. Leontes, som på de
lösaste misstankar dömer sin maka Hermione
—Eva Lagerström för äktenskapsbrott, hade
dock det goda förståndet att rådfråga oraklet
i Delfi — vad det bör ha varit överlupet av
sådana delikata förfrågningar — men fick
först för sent höra orakelsvaret: Hermione är
kysk, Leontes en svartsjuk tyrann. Hermione,
makan, försvinner, hennes lille son Mamillius
dör av sorg, och den lilla systern, som
förmodades vara resultatet av äktenskapsbrottet,
utsättes.

Stycket sönderfaller i två delar, en svart
och en ljus. Medelpunkten i den senare är
ett lamb-ale eller en fårklippningsfest, där den
lilla tjusande herdeflickan Perdita, den
förlorade, visar sig vara Leontes’ dotter. Hon
älskas av Florizel, son till konungen av
Böhmen.

Det var en utmärkt regi. Med smak och
liv rörde sig dessa än älskliga än drulliga
lantligheter. Shakespeare hade intet till övers
för de samtida smäktande herdarna, men han
hade för Perditas—Sif Frehlands börd
berättigad vördnad. Hon hade både sinnrika och
vackra saker att säga, och den unga
skådespelerskan fick in både den barnsliga glädjen
och den naturliga ädelheten. Det är hon, som
3’ttrar de djupsinniga orden om att hon ej
riktigt tyckte om med konst förvandlade
blommor och jämför deras färger med
sminkning. Polyxenes, konungen av Böhmen—
Gunnar Sjöberg, som förklädd deltog i
får-klippningsgillet, invände mot henne, att
ympningen dock, så konstig den än förefaller,
-hämtar sina krafter ur naturen själv och
tjänar till förädling. Man skulle kunna
påminna sig ett Aristotelesord, att naturen vill
bli hjälpt på traven. Om sagda natur därmed
också gillar sminkning är däremot osäkert.
De vittra och vackra elisabethanska damerna
med drottningen i spetsen skulle förmodligen
ha olika uppfattning mot Perdita.
Naturlighet och äkthet lågo också över den gamle
herden—Hilding Gavle och även över den
eljest i de gamla engelska pjäserna själv-

ständigt förekommande clownfiguren, här hos
Shakespeare inarbetad i handlingen.
Autolycus kallas här denna komiska figur. Det
var Axel Witzansky, som hade den rätt
krävande uppgiften att få oss att ha sympati
för en tjuv, som inte stjäl för att skaffa mat
till sin gamla fattiga moder utan för att skaffa
sig själv dryck. Men han var omtycklig i
alla fall.

Den ädla, olyckliga Hermione kommer till
rätta. Hon har varit borta i sexton år i någon
sorts Törnrosa sömn och var i Eva Lagerströms
fagra och blonda gestalt lika tilltalande i
andra som i första akten. Hade det varit
riktigt modern uppsättning, hade hon väl
hållits vid liv genom konstgjord andning.

Ett riktigt bra och roande folkskådespel
var Paul Sarauws Den kloge Månd.

I läkekonstens begynnelse fanns det endast
kloka gubbar och så naturligtvis kloka
gummor. Trollkarlar och medicinskt lagda
troll-packor, oftast med religiös orientering.
Medicinmännen torde nog utom av medicin ha
använt sig av besvärjelser. Men under den
grekiska kulturens storhetstid levde omkring
400 f. Kr. Hippokrates. Han sade:
»Läkekonsten får ej stöda sig på hypoteser utan på
iakttagelser, och sjukdomens verkliga läkare
är naturen.» Under nyare tider, så under
1600-talet, blevo läkarna mera filosofiska och
betraktade fältskärer och empiriker, d. v. s.
sådana, som stödde sig på erfarenheter, med
överlägset förakt. Det fanns mycken och
oftast omedveten humbug i båda dessa
läkareriktningar, och Moliéres bistra skämt med
läkarkåren hade ej sällan i sig mycken
sanning. Många påstå att från 1867, då Lord
Lister upptäckte den antiseptiska
sårbehandlingen, till våra dagar har den medicinska
vetenskapen utvecklat sig lika mycket som
under de två årtusenden, som förflöto från
Hippokrates till 1860-talet. Människan i nöd
griper efter ett halmstrå, och de, som äro
»uppgivna av-läkare», och många andra, som
dragas av en mystisk gloria, vända sig till
kvacksalvare — ordet av kvacka = röra
ihop likt och olikt, och salva. Egendomligt
att fältskärerna, som utvecklat sig inom
bardskärar- eller barberarskrået och som
namnet antyder i fält skötte amputationerna och
bland läkarna hade ett synnerligen lågt
anseende, skulle bli föregångarna till de nu
får man kanske säga mest ansedda inom
läkarvärlden, kirurgerna. Till och med den

121

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free