Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Fot. Almberg & Preinitz.
Sverige åt Svensson. Anna-Lisa
Ericson.
under hösten. Konstnären själv har genom
Nils G. Wollins utförliga och ypperliga bok
om Desprez i dessa dagar blivit känd både
då det gäller hans konst och hans liv. Vad
detta senare beträffar torde boken innehålla
en massa, som varit okänt för konstnären
själv. Han hade naturligtvis glömt personer
han mött, teckningar, som han utfört, brev,
som han skrivit, och bör nu i Elysium ha ett
intressant tillfälle att få veta mera om sig
själv än han förut visste.
Man säger, att svenska herrar äro
charmlösa, ointelligenta eller åtminstone
ointellektuella och alltför korrekta. Karl-Gerhard —
och om vi skulle våga oss in på privatlivets
ömtåliga område — Johnson är en deciderat
svensk herre. Han har till och med den stora
hedern och lyckan att vara infödd
stockholmare. Av de ovannämnda adjektiven har
han dock endast det korrekta, men han inte
bara verkar utan är obestridligen intelligent
och har en ganska betydande charm, vilket
som bekant är det mest sällsynta hos oss
Manhems söner, som häcka på Heimskringlas
panna. Men denna hans charm är icke jolmig
eller fadd. Jag hörde själv nyligen, hur han
»på ett te» lugnt frågade en redan då
överförfriskad herre, som sade honom en del dumheter:
»Är det fylleri eller är det bara vanlig svensk
knölighet?» Humor — dock utan
vemodsdraget över pannan och utan det förlåtande,
som eljest följer med denna den yppersta
själsegenskapen — har han gott om. Nu
har han hela hösten inbjudit oss till Vershuset
Vita Plåstret och kommer att under vinter
och vår fortsätta med rörelsen, sedan han nu
på nyåret vidtagit förbättringar, under det
att i alla fall det hela står under samma
direktion. Här serverar han, som det hette i
Sverige på 1700-talet, »snillets läckra rätter».
Allt, som står på en matsedel, är ej lika
välsmakande, men har man fått hans saftiga
och lagom pepprade filetbit, behöver man
bara litet smultron av t. ex. Sickan, så blir
man, om man är en normal svensk herre,
fullt belåten. Tutta var kanske väl mycket
blancmanger, men hennes i sitt uppträdande
genomtrevlige make Mr. Jack Donohue kunde
till och med avvinna det enformiga och
ledsamma steppandet, som man nu överallt
serverar till övermått, ett visst behag.
Hur full av elegant självhumor och
spetsighet var ej visan »Jag hade en, för
länge-se’n», och dess epigrammatiska slut, att det
verkligen fanns en riktigt röd och
republikan, men han är nu konungens
representant i Karlstad.
Carl Hagman, originalkomikern framför
alla andra, serverades av värdshuset i en
alltför minimal portion.
»Man kan inte säga, hur god en vin är»,
sade en tysk vinagent till mig. Det ordet
tänkte jag på, då jag såg Sickan Carlsson i
hennes olika uppenbarelseformer, mest kanske
då hon som enormt barbent baby-star sjunger
om sig, att hon var
den största stjärna näst Garbo förståss.
Hon kunde då få den trumpnaste och
knarrigaste ungkarl att bli våldsamt förtjust i
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
