Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kierkegaards dubbelroll. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
självprövning. Dessa senare ha med få
undantag fått gå i hans eget namn, och eftersom en
och annan av hans kritiker helst velat
avfärda honom som en talangfull snobbfilosof,
vilkens allvarligare intressen i grund och
botten voro de minst allvarligt menade, kunde
det förtjäna att upprepas, att det var sitt
estetiska filosoferande han bedrev under mask;
inför sina religiösa bekännelser och
meditationer kände han inget behov av
anonymitetens förbehåll, av reservation och
undanflykter.
Hans stilkonst, inte egentligen lättillgänglig
men rik nog på stimulans för att locka läsaren
att följa så långt som någonsin möjligt är,
har förskaffat denna märkliga
tvillingproduktion en rangställning inte bara på folks
bokhyllor utan också i deras händer. Sin samtid
frapperade han inte främst såsom modern;
tvärtom hölls han för en konservativ ande
och konstnär. På oss kan han göra ett desto
modernare intryck, med sin rolösa sensibilitet,
sitt ständiga behov av bikt och
självbetraktelse, sin ångestpsykologi och sitt
iakttagar-lynne. Det kan därför vara naturligt nog,
att den berömda edition av hans samlade
skrifter, som utgivits av A. B. Drachmann,
J. L. Heiberg och H. O. Lange, fått läggas upp
i en andra upplaga. Denna föreligger med sitt
femtonde band nu avslutad. Det är sannolikt
ett mönstergillt arbete, som utgivarna här
nedlagt; — mänskligt att döma få de alltid
nöja sig med en så tveksam formulering av
berömmet, ty ett kategoriskt lovprisande skulle
förutsätta, att kritikern kände sig fullt i
höjd med sitt ämne och var deras medtävlare
i förtrogenhet med materialet, och denne
kritiker få de leta efter. Deras kommentarer,
fortlöpande band för band, äro precisa och
fylliga, och de tränga sig inte på. Femtonde
bandet innehåller dessutom ett viktigt avsnitt.
Kierkegaards remarkabla stilkonst gör, såsom
antytts, att hans skrifter inte alltid stå öppna
på vid gavel för tillfälliga besökare. Dels är
den kanske ibland till själva sin struktur en
smula främmande för en modern läsare; den
är ofta uppbyggd efter den hegelska
antitesarkitekturens modellritningar, och den
kierke-gaardska tankegångens benägenhet att rusa
uppåt som en snabb hiss från våning till
våning av dialektiska begrepp, kan måhända
ibland hos den ovane läsaren framkalla en
känsla av sugande tomhet i intellektet. Dels
är den också nära ansluten till en romantisk
terminologi, nu fallen ur gängse bruk, som inte
förtydligas av att Kierkegaard ofta använde
de halvförgätna termerna i en för honom
egenartad nyans och därjämte tillförde
denna depot av lätt tvetydiga skoluttryck
åtskilliga tillskott ur egen, privat fatabur.
Det är här, som femtonde bandet av den nya
Kierkegaardupplagan gör ett utomordentligt
gott verk. Ett särskilt avsnitt på drygt
tvåhundrafemtio sidor är upplåtet åt ett av J.
Himmelstrup utarbetat terminologiskt
register, som är en prydnad för sin fåtaliga kår
och förefaller rustat att svara på praktiskt
taget allt, som en frågvis läsare kan tänkas
komma att undra över, vad termer och
terminologiska nyanser angår. För den, som
råkat få sitt organ för originalupplagor och
märkliga tryckfel tillbakabildat och i stället
håller sig med böcker av en okomplicerad
lust att läsa och så långt möjligt begripa dem,
betyder denna majestätiska
Kierkegaardeditions fullbordande ett kärkommet
evenemang och en möjlighet att inte bara förnya
och fullständiga utan också fördjupa
bekantskapen med en av Nordens få diktande
tänkare och tänkande diktare.
Det konstanta intresse, för vilket denna
andra upplaga av den samlade editionen väl
kan tagas som belägg, har också på annat
sätt fått sin bekräftelse. Kierkegaards
författarskap har visat sig vara ett älskat
föremål för forskningen, alltifrån Georg Brandes’
monografi, enastående i sitt slag, får man
hoppas, fram till de specialstudier och
detalj-utredningar, som oavlåtligen utkommit och
utkomma. Ur detta mäktiga flöde
Kierkegaardlitteratur skola här två nummer
omnämnas, utvalda inte minst av det skälet,
att de var i sin art synas vara ytterst
förtjänstfulla och alltså desto bättre låta sig
anlitas som utgångspunkt för några
funderingar, som den historiska behandlingen av våra
diktare då och då nödgar en att halvt
motvilligt hysa. Frithiof Brandt och Else Rammel
ha i sitt arbete Søren Kierkegaard og Pengene
talat om, hur det kom sig, att Kierkegaard
gjorde av med sin ärvda förmögenhet; Hjalmar
Helwegs framställning i Sören Kierkegaard.
En psykiatrisk-psykologisk studie — översatt
till svenska — visar, att Kierkegaard var en
passande hospitalspatient av mano-depressiv
typ. I båda dessa arbeten avlivas gamla
myter, den ena att Kierkegaard spenderade
sitt arv på kostnaderna för utgivningen av
sina skrifter samt i övrigt på en groteskt
tilltagen välgörenhet, den andra att Kierke-
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
