Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kierkegaards dubbelroll. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
därför i första hand ta hans stil med i
räkningen, som en sorts förtecken. Annars kan
det inträffa, att man spelar upp alltsamman
i fel tonart.
När vi alltså i en diktares verk finna uttryck
för smärta, nöd, upprymdhet, bitterhet,
förakt, kunna vi utgå ifrån, inte bara att
han förmått gestalta dessa uttryck
mycket rikare än vi, utan också, att hans
naturliga instinkt driver honom att
gestalta dem så rikt som möjligt. Det måste
därför alltid bli osäkert, hur långt dessa
uttryck låta sig oförmedlat användas för
exakta mätningar av hans upprymdhet eller
nöd. Med detta skall inte alis vara sagt, att
en diktares verk eller bekännelser äro
artistiskt spel med konstmässiga uttryck. Men hans
ord kunna inte betraktas som en kompassnål,
som oavlåtligen pekar rakt in i hans själ.
Hans konstnärliga formuleringsdrift ligger i
varje ögonblick som ett oroande stål i
närheten av kompassen, och hur stor
missvisningen blir, är inte lätt att fastställa.
Här kan litteraturpsykiatrikern göra en
invändning: också en författares stil är en
produkt av hans karaktär, och långt ifrån
att vara ett skymmande element, som ställer
sig mellan forskaren och hans material, hör
den själv till materialet. Så har också Helweg
gått tillväga. Han har analyserat Kierkegaards
stil och samlat åtskilliga drag, som passa in
på den förutsatta sinnessjukdomen. Det
strömmande ordflödet, beroendet av flyktiga
idéassociationer och de ordleksartade
sidosprången i resonemanget, de plötsliga, nästan
snöpliga omkastningarna ifrån hög, patetisk
ton till enkla förnumstigheter på plattprosa,
ibland utan närmare sammanhang med ämnet
ens, den halvparodiska lyftning i språket och
det majestätiska allvar, som ibland träda in i
de mest triviala utläggningar, allt detta är
maniskt och patologiskt, på samma sätt som
den omständigheten, att Kierkegaard hade
svårt att få sin sedermera så rikliga
produktion i gång, skall tyda på en period av
depression, i vilken ett maniskt moment plötsligt
inträdde och åstadkom utlösningen. Det sista,
den sortens depression, som sammanhänger
med att en författare inte omedelbart i
ynglingaåren finner sin form, och den sortens
mani, som har förbindelse med att han tycker
sig ha funnit den, äro emellertid företeelser,
som själsläkarna inte borde offra allt för
mycket av sitt professionella allvar på. De
symptomen lära förekomma hos varje för-
fattare, han må sen kallas mano-depressiv
eller inte. Men de rent stilistiska
kännemärkena äro intressantare. De höra i själva
verket samman med en av Kierkegaards
huvudbestämningar, en som finns antydd i
början av denna uppsats.
Kierkegaard var en revolutionär författare.
Det var han som gjorde uppror mot tidsguden
Hegel, det var han som genom sina
skarpsinniga analyser förnyade den dramatiska
konsten — det blev Ibsen förbehållet att,
såsom hans lärjunge även härutinnan, sätta
denna förnyelse i seen — det var han som
förde krig mot statskyrkan, i sin berömda
kyrkostorm. Men han var en konservativ
revolutionär, och samtidens knäsatta
litterära moder och idéströmningar utövade sitt
bestämda inflytande på honom. De av Helweg
framhävda maniska dragen i Kierkegaards
stil äro inte särskilt karakteristiska just för
honom; man kan återfinna dem litet varstans
i den tidens prosa, mer eller mindre mangrant
församlade, hos Almqvist, hos Heine och
Byron, hos E. T. A. Hoffmann och framför
allt hos Jean Paul, för att nämna några. Med
åtskilliga personliga nyanser skrev
Kierkegaard i överensstämmelse med ett av de
stilideal, som tiden utbildat. Om dess i våra
ögon barocka utväxter äro tecken på psykisk
abnormitet, så är krinolinen bevis på
anatomiska defekter.
Det är likväl förklarligt nog, om psykologer
känna sig manade att betrakta och bedöma
Kierkegaard efter en helt modern måttstock,
ty för dem framför allt måste han te sig som
den store föregångsmannen, vars oändligt
fina, skarpa och djupa analyser av mänskligt
känsloliv och tankespel ideligen tyckas nästan
profetiskt ha föregripit och förberett nu
gällande psykologiska lärosatser. Men också
här var han trots allt en konventionell och
traditionsbunden banbrytare. Och hans
geniala skildringar av eget och andras själsliv
kan man bara uppfatta mot den enda naturliga
bakgrunden, mot den samtida. Tungsinne, en
överspänd glättighet, en oändlig smärta,
ruvande melankoli, grubbelsjuk bitterhet,
brustenhet och splittring, våldsamma
svängningar och döda och tomma mellanlägen -—
allt detta, som i god ordning har antecknats
som mano-depressiva symptom hos
Kierkegaard, är lika litet som de påtalade
stilegen-domligheterna ett individuellt särmärke just
för honom. Man var sådan på den tiden, och
man skrev sådant. Alltifrån de höga herrarna
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
