Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eugene O’Neills författarskap. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
des väsentlighet i åthävor och livskrav, äro
sant dramatiska, tyT med en begränsad
repertoar slangord och svordomar öppna de
skrämmande perspektiv på samhället. Deras
ord äro torra löv och en mörk ylande
oktobervind gör dessa lövs dans makaber. De äro den
hotande sociala katastrofens förebud. För
dessa existenser ha en handtryckning, några
goda ord varit livets gala. De dö förskräckta,
testamenterande bröstsocker till den snälla
barflickan. De drömma om en täppa att odla
och få inte se drömmen uppfyllas. De äro —
vilket i dramer, där själva livskvoten är
dramatisk, understrykes med patetisk ironi —
»samhällets farliga element».
Eugene O’Neill var son till en irländsk,
katolsk teaterdirektör som blev rik på att
turnera med en vådevill om Greven av Monte
Christo i Staterna. Sonen vände efter en
kravall universitetet ryggen, vart kontorist i San
Francisco, såg till att han hade till mat och
logi, och gick i övrigt arbetslös. Det var dock
inte hans avsikt att bli författare. Han följde
sina impulser. En av dem — närmast att
karakterisera som människohunger — drev
honom till hamnkvarteren där samhällets
kött ligger bart. Även efter vilda dryckeslag
stodo intrycken klara för honom. En dag
blir han matros och arbetslivets stämpel
trycks direkt på den unge borgarens kropp.
I land efter något år försörjer han sig som
journalist. 1909 under guldsökeri i Honduras
har han bragts på knä av malaria. Med en
lungtuberkulos som träffar O’Neill 1912
stävjas gästspelet i proletariatet, och med en kort
feber som initiation upptas han i en annan
international, den litterära.
Sanatorievistelsen varar kort. O’Neill som
till sitt tjugufemte år (han är född 1888)
framlevat sitt liv »utan en minuts eftertanke»,
ger efter för den härligt bedövande
kraftkänsla som fyller en nymornad intelligens i
en tillfälligt försvagad kropp. För krank
blekhet blir hans tankeliv däremot icke moget
än på många år, och då på höjden av hans
levnads branter, 1928, då O’Neill lämnar sitt
problematiska verk, den mjältsjuka Strange
Interlude (Sällsamt mellanspel).
Tjugufemåringens eftertanke utlöser,
hämmar icke. O’Neill ynglar skådespel dessa år.
Han lever i ett rus av produktivitet. På ett
och ett halvt år, 1913—14, avsättas i följd
elva enaktare och ett par längre stycken,
skrivna i Strindbergs stil men i ämnestävlan
med Jack London och Conrad. Hit hör sjö-
tetralogien om Glencairn och den å la S trind
bergs Samum monologiska Before Breakfast
där en för publiken synlig hustru i kamkofta
håller räfst med sin make, som rakar sig i
badrummet, tills det denne, som aldrig svarat,
sätter stopp för »samtalet» genom att skära
av sig strupen. Både den dramatiska
interpunktionen och det hemska dödssättet ger
oss den unge O’Neill. Han kan göra ett
melodrama sublimt. I lie (Tran) får en trång kajuta
på ett valfångstfartyg rymma kampen mellan
ärelystnaden hos en satan till karl och hans
stackars hustru, vars sista smula förstånd
kläms sönder innan istäcket genombrutits.
I tjugutalets skådespelsflora få vi ideligen
möta 0’Neills sceniska inbillningskonst, för
vilken idé och dekoration som här i lie genialt
gå samman.
Då den nystartade Wharf Theatre, som
installerat sig i ett övergivet packhus vid
hamnen i en amerikansk småstad, uppförde en
av the plays of the sea, omtalar en sagesman
hur flodvattnet porlande steg upp mellan
golvtiljorna, medan dimman tätt lägrad
utanför genomdönades av mistlurarna. Det måste
ha gjort ett illusoriskt intryck. Men så nära,
»så tayckande och rå» ha vi verkligheten i
O’Neills ungdomsproduktion. Den kan ha det
patetiska reportagets karaktär och likna den
humanitära journalistik som senare företrätts
av Albert Londres, men samtidigt omvittna
O’Neills övningstimmar hos den
elisabe-thanska skolan, som med sina blodiga
kriminella uppträden gjorde tjänst som 1500-talets
engelska thriller.
Tekniken har studerats, knepen tillägnats,
scenrummet gjorts bofast i Eugene O’Neills
huvud. Sin första allvarliga fråga om dramats
väsen och djupare möjligheter skall han kunna
ställa med realismens, den tränade
verklighetsiakttagelsens vältrampade golv under sig.
Det sker i Bey ond the Horizon (1920).
Minnesbilder läggas i detta drama icke längre
tillrätta för scenens behov, utan karaktärer
skapas för att röja de »krafter bakom livet»,
som O’Neill menat sig få känning av.
Men man blir inte metafysiker på en dag.
Spelöppningen visar genast en ny tafatt
O Neill:
Andrew: Nå, vad läser du idag? Poesi, det kan jag
slå mig i backen på. (Griper efter boken) Får jag se.
Robert: (Räcker den motvilligt) Ja, det är poesi.
Men låt bli att smutsa ner den, är du snäll.
Andrew: (Ser på sina händer) Det är inte smuts det
här — det är ren och oförfalskad jord . . .
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
