Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eugene O’Neills författarskap. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eugene O’ N e i 11 s författarskap
Uet är icke två farmarsöner som byta ord
utan en Drömmare och en Tidsmänniska av
den europeiska romantikens standardsnitt.
Den konventionella psykologiens döda glosor
spöka i denna med symboler laddade dialog.
Typerna, på kretsgång i sina socialt eller
kulturhistoriskt tänkta kraftfält, äro grymt
schematiska, vädra en föråldrad
livsåskådning och kunna som en gång Snåljåpen,
Hanrejen och Pellejönsen tjäna den klassiska
komediens redivivus. Men en tornado av
passioner har virvlat sig trött innan ridån
faller, och med lidelse och järnflit skall O’Neill
snart lyckas även i den högre psykologien.
Han är en av de få som ingjutit liv i Freuds
lära, ja t. o. m. utvecklat vissa av dess
filosofem.
Till 20-talets första år höra jämte Emperor
Jones (Kejsar Jones), ett melodrama om svart
hybris, som färgade skådespelare, en Gilpin,
en Robeson,fört till seger, Gold, Anna Christie,
Dif f’rent och Welded, pjäser med vitt skilda
ämnen: guldtörst, sinnets finhet hos en
prostituerad, känsloaristokraters svårskötta
erotiska nervfeber. Inget når toppen men
envetenheten med vilken en världsdels gunstling
i vardande håller sig kvar på skolbänken,
imponerar. O’Neill övar sig. Han vill till
varje pris bli en driven tekniker, hemföra
rön från de sceniska nappatagens alla
domäner. Hans mogna teater skall främst leva på
sin rikedom och den snabba växlingen i
utgångslägen.
Om O’Neill haft den ringaste lust för social
dramatik skulle Ali God’s Chillun got Wings
kunnat bli en sprängkil i den klippfasta
fördomen mot blandade äktenskap i U. S. A.
Man tog pjäsen för agitation, censuren inskred
i en massa stater, auktorn beskylldes för att
ha negerblod eller vara mutad av påven och
undgick precis nätt och jämnt att lynchas.
O’Neill upptas dock av andra ting i dramat
än de som kunna chockera. Han studerar
förstörelseprocessen hos två fågelfria, den
vita Ella, som för att bli värdig den svarte
juris studeranden Jims passion måste sjunka
till prostituerad, och Jim med
tentamensskräck och en fallucka till primitiv mystik.
De drabbas av personlighetsklyvning, ty de
biologiska krafterna, som deras kärlek vilar
på, gå ej samman med den energi som samhället
normalt utlöser hos arbetande umgängesbara
människor. Jim och Ella måste döda sina
sociala jag. Om operationen berättar dramat.
O’Neill är en aristokrat som det roat att
12—Ord och Bild, 46 :e årg.
i rasfrågan gå mot strömmen och visa om
inte mod så kontenans. Har han hjärta för
Jim och hans gelikar? Kanske. Men han lyckas
icke övertygande visa oss det. Jims uppgörelse
med de vitas Gud brukar betraktas som
dramats svängtapp, men det är ett bihang
påklistrat i förbifarten, en tillfällig
katederspiritualitet: »Gud kan kanhända förlåta dig
vad du gjort mig och kanske mig vad jag
gjort dig, men jag begriper inte hur han skall
kunna förlåta sig själv». Jims och Elias öde
kan icke heller lösas med hänvisning till en
social reform. Om — som fallet är med
Konung Sol i Tartuffe — U. S. A.s president
själv eller genom ombud lät uppläsa ett
godkänt lagförslag, vari äktenskap av Jims och
Elias typ moraliskt jämställdes med
exempelvis statsöverhuvudets eget, skulle AU God’s
Chillun got Wings bli detsamma som
olyckligtvis Tartuffe: en komedi. För att det nu
skall bli en tragedi, tas Gud eller längtan
efter honom i anspråk, men det sker som från
en maskin. Vad dramat har handlat om är
ett fall av stympade karaktärer. Religionen
är den utväg varmed dramat slutar, en
resignation i det psykiska sammanbrottets tecken,
jämställt med ett revolverskott.
Great God Brown (1925) kan bli en samtidig
studie i den extatiska livskänslans förnedring
och i dess upphöjelse därför att skådespelet
försiggår på två plan, framhävda av att de
i frälsningsmysteriet indragna aktörerna i
band om halsen bära masker, som kunna
tagas av och sättas på då situationen och
filosofien så kräver. Dion, en konstnärssjäl,
låter avsmaken för det kapitalistiska
samhällets spelregler smula sönder sin energi,
sin »faith in life», fast han är lysande begåvad.
Kamraten Brown, av författaren ironiskt
kallad Gud, ty det ses upp till honom,
inkarnerar Framgången, men är icke desto
mindre olycklig. Det evigt kvinnliga i
kvinnorna kring de båda männen anar det lätt
och stötes bort från Brown, som saknar vad
den miserable Dion har: en inre medelpunkt,
en själ.
Maskspelet fyller en viss funktion, men då
vid Dions död Brown stjäl hans mask och
spelar hans roll jämte sin egen, vilket kommer
elände åstad, lurar parodien på allvar.
Dramat hade vunnit på att författaren hållit
huvudet kallt.
Adler lär att då kulturmänniskans goda
vilja kommer på skam och hon ställs
utanför det sociala systemet, reser hon murar
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
