Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eugene O’Neills författarskap. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A h l g ren
kring sin sårade självkänsla och bepansrar
sig. Masken hos O’Neills unga desillusionerade
livsfanatiker är skyddet avsöndrat kring en
sådan ömtålig organism, och dess grin ett
veckat pansar. Vill Dion t. ex. ur evangeliet
hämta styrka ur språket om de betungades
väg, är masken snabb att med en skicklig
punktering tömma det på ali kraft. Den äger
den vetenskapliga nålen: »infantil fixering på
Modern-Kristendomen», sticker den till. Fast
fler än Dion bär mask i dramat är denna
rätteligen den tvedelade intellektuelles
egendom. Det är han som över nerver, pinade av
sin frikoppling från socialt liv, brett en magma
av kulturpessimism. Epokens egen sjuka —
den vi ärvt från 1800-talet — manien att
avfärda en kraft, en tillgång, med
hänvisning till en teknisk term, ett vetenskapligt
fakturamärke, torterar Dion, som därmed —
mask och människa på en gång — torterar sig
själv.
O’Neill anknyter en uppsjö av sceniska
uppslag till ansiktsbytet, och den djärvt
anlagda kulturkritik som utsprungligen satt
hans tekniska fantasi i rörelse skjuts
orättvist i bakgrunden. Det var i sig själv en
sublim idé att låta geniet maskerat värna om
sin identitet, medan den store guden Brown
naket köpslår med Tiden.
Marco Polo kallades av venetianarna i sin
hemstad för Marco Milione. Han talade
alltid om sina millioner. Hans friska affärssinne
bringar den ioo-procentiga yankeen i åtanke,
det modiga förvuxna barnet av fightertyp,
vars rosiga kinder och ögon utan djup också
Marco i pjäsen Marco Millions har. Om Dion
i Great God Brown är den siste borgaren utan
stöd i sin klass och dess värste fiende, så är
Marco dess pompöse härold, säker i sadeln
och på sin sak.
I dramats första scener möta vi pojken
Marco vinglande på den lustiga gränsen
mellan vishet och näsvishet. Inför Österns
härskare, Kublai Khan, utför han några
fräcka practical jokes och knoppen Marco
gör denne nyfiken på västerlandets berömda
kultur i full blomma. Han bjuder kvar Marco
samt befaller att han skall utrustas med ali
makt, på det att avtrycket av hans själ må
bli så läsligt som möjligt. Marco stiger till
generalguvernör och suger grymt men
effektivt ut riket. Skatterna hopas åt den trötte
khanen, vilken än road än äcklad iakttar
verkningarna av européens gåpåargeni. Men
älsklingsprinsessans lidelse för Marco ställer
hans grundhet i en förfärande dager. Då hon
försmäktar under hans ögon tror han att hon
har ont i magen av sjösjuka.
Dion kunde våndas under kniptången, som
hans Gud höll i, Brown vidhöll ändå att
kamraten vore nervös och rådde honom att resa
bort och knappa in på groggarna. Marco
bedömer likaledes prinsessans uppgivelse för
sin älskade, hennes livsstil i idealets tecken,
som hysteri: »Ni är inte er själv, prinsessa!»
Men till straff för att han själv icke är mäktig
att tränga in i jagförintelsens gåta, får Polo
packa och resa hem, till Venedig eller Chikago
vilket man vill, följd av Kublais eviga
hånskratt och hans i stillhet avfyrade aforism:
»Nu är allt kött! Men kan köttet bli ord igen?»
Europeiska handelsfolk upptäcka en ny
världsdel, grundlägga en tredje ståndets
kultur, och det är över denna som
Kublai-O’Neill på de yttersta av dessa dagar låter
gisslet gå.
I Lazarus laughed, en opera utan musik,
experimenterar O’Neill med möjligheten att
ännu mera energiskt bygga själva dramats
grundplan över spänningarna mellan individ
och samhälle. Efter masken påminner han
sig nu den antika kören. Kring den enskildes
frälsningskamp i stark centralbelysning får
ett sannskyldigt system av körer uppföra en
de objektiva livsutvägarnas balett. Som kör
framträda efterhand 49 typer som O’Neill,
påverkad av modern karaktärsforskning,
erhållit genom att låta sju livsskeden korrelera
med sju temperament. Då körerna, i grupper
som bekämpa varandra, upprepa den i extas
försatte Lazari tirader, ernås en effekt som
om man samtidigt och omväxlande hörde
vågor slå mot tvenne kuster. Dramat är icke
psykologiskt, ty inre motsättningar ha
fördelats på kollektivroller. Det är snarast
musikaliskt och kan liknas vid en konsert för
trumpet och orkester. Trumpeten är Lazarus’
besatta dödsförlösta skratt som man trotsar
någon aktör i världen, om icke Sjaljapin,
att kunna göra efter.
Er tragedi är att ni glömmer — dundrar Lazarus
som sett döden och vet att den icke är död utan
liv — Ni glömmer Guden inom er! Och ni vill glömma!
Mindes ni, skulle ni också förpliktas att leva som
Guds son — frikostigt! — i kärlek! — under skratt!
Det heter hos Geijer att Kristus icke är
auktoritet utan personlighet. Kristus är i detta
drama minnet, och minnet är personlighet.
Med minnesslöheten förlorar man sitt jag, och
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
