Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
manisera sitt departement, — hans
reformförsök ha av revolutionärerna hälsats som
glädjande tecken på att regimen börjar
slappna och bli fallfärdig — och som sedan
sopas undan av statsvälvningen utan något
glansfullt martyrium till resignationens långa
liv i smått och grått: det hör till hans
tragiska gestalt, att han i eländet behåller sin
goda blick och gäcken i mungipan — ty livet
har bedragit, men aldrig duperat honom. Han
är den hopplöse gentlemannen. Hans son och
dotter införlivas visserligen med det nya
Ryssland: men vad sonen företräder i den
Röda Armén, är dels de borgerliga ländernas
efficiency, dels och framförallt en nationalism
som tänkes upphöjd över de politiska
ideologierna — ett liberalt känsloläge alltså.
Och vad som försätter dotterns
oövervinneliga samkänsla med hemlandet med något
stänk tillförsikt, är det hos den nya
ordningens människor som kan antagas bli
utgångspunkten för en ny liberal tradition. —
Vilket värde som ligger i Marika Stiernstedts
konstnärliga självbehärskning och medvetna
begränsning av synfältet — bäggedera
förenat med sträng respekt för den historiska
fakticiteten — faller i ögonen när man
jämför hennes revolutionsroman med Harald
Beijers. Harald Beijer har velat lägga upp ett
epos i jätteformat om hur ett rike spränges
inifrån och ett nytt uppstår därur — hur ur
den makternas förvirrade kamp som kallas
historia, Revolutionens genius småningom
frigör sig och till sist står ensam, segerrik,
naken: för att möta den enda genius som är
starkare, religionens. Rikena av denna världen
upprepa varandra: på tomter som lagts öde
för att få luft och ljus byggas de av längtan
till rättfärdighet, men när bygget är färdigt
blir det hemvist för våldet, förtrycket och
vad värst är, systemtvånget som krossar
eller förstenar människoliven. Endast i den
Goda Gärningens rike, som trotsar denna
världen, kan rättfärdigheten slå ut i levande
verklighet. Temat hör till de sublima, och att
förf. upprepar det från bok till bok, gör
ingenting. Men hur ansenliga krafter han än
har, har han förtagit sig på uppgiften att
komponera en symfoni över motivet för så
stor orkester. Redan hans metod att skära
till och fasonera om de historiska fakta så
att de passa tesen, blir denna gång en
svaghet •— ty denna gång är historien icke
romanens bakgrund, utan dess egentliga
innehåll. Han demonstrerar på sitt fingerade
Morgonrodnadens land, hur ryska
revolutionen borde ha gått till — fast nu gick den
faktiskt inte till så. Men man märker på annat,
att diktarens resurser för första gången icke
räckt till. Han har behövt låna — kvinnornas
hungertåg till slottet från Carlyle, samtalen
mellan revolutionären och polischefen och
sedan mellan revolutionsdiktatorn och
evangelisten från Dostojevskijs dialog mellan
Jesus och Storinkvisitorn. Vad som fäller
boken som konstverk, är emellertid att Harald
Beijers överansträngda episka fantasi icke
orkat vara på sin vakt mot
revolutionsromantiska gottköpseffekter. Slutkapitlen
-— där revolutionshjältinnan Mara i
svartsjuk vrede rycker till sig ett med uråldrig
släktförbannelse belagt spjut och därmed
mördar adelsdamen, diktatorns maka —
kunna allra mildast kallas melodramatiska.
»Soluppgångens tid» betecknar en
nedgångskurva i Harald Beijers alstring.
I Weimarrepublikens Tyskland fortbildades
den internationella romantraditionen till mer
uppjagat tempo, djärvare impressionistisk
förkortning, rappare och klatschigare jargon
som framför allt skulle verka illusionsfri och
gärna fick låta cynisk; det blev så under den
historiska situationens press, men även
filmens och journalistikens teknik hjälpte till.
I denna miljö har Arvid Brenner fått sin
skolning; den efterverkar lyckligt i bägge
hans romaner, »Kompromiss» av 1934 och
»Ny vardag» av 1936. Arvid Brenners
dominerande upplevelse är nazikuppen 1933 och
dess återverkan på den tyska ungdom som
sökt friheten och hälsan i Novemberandan
av 1918. »Kompromiss» handlade om dem som
stannade hemma och läto sig upptagas i
Tredje Rikets gemenskap — någon gång av
beräkning eller feghet, oftare av tvång eller i
utmattningens desperation. Den nya -boken
handlar om de andra, de som flydde eller
drevos ut, — emigranterna.
Huvudpersonen, Stefan Thiem, är till hälften svensk,
och det är i Sverige han ställs inför
emigranternas problem på liv och död: just att finna
en ny vardag. Det är ett problem med två
fronter. Först gäller frågan att överhuvud
kunna vänja in sig i ett vardagsliv, där
tillvarons puls slår j ämnt och enformigt och där
tryggheten skall betalas med långa serier av
regelbundna nyttiga dagsverken — detta efter
ungdomsår av oavlåtlig beredskap på
explosioner och katastrofer, i miljöer där allt
kunde hända och där livets hela gestaltning
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
