Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
hennes rival — är en frisk och täck pastoral
som visar att förf. kan sin Theokritos. Även i
fortsättningen sviker inte Ella Byströms
klara och mjuka prosa, hennes påtagliga
sakkunskap om hur flickor se ut inuti och
hennes förmåga att suggestivt återge erotiska
stämningar. Den centrala konflikten är
visserligen föga originell, men kan inte heller
kallas falsk eller ointressant: från den
fullkomliga erotiska tillfredsställelsen hos Hyllos
längtar Evnoa till en förening där hon finge
uppgå med hela sitt jag och som likställd
part, icke enbart som ett skönt föremål för
maskulin åtrå. Historien om hur hon sedan
finner sådan kärlekslycka hos den av Hathors
kärleksmystik uppfyllde egyptern Rameri
slår visserligen över först i falskt djupsinne
och sen i en längesen gången tids
följetongsteknik. Och helt misslyckad är den rätt
pretentiösa kulturhistoriska inklädnaden:
1’art-pour-1’art-esteter av Hyllos’ sort har det
aldrig funnits i det klassiska Grekland, allra
minst i Thebe på 500-talet f. Kr.; och hela
miljöskildringen reproducerar schabloner av
typen Hellas’ Härlighet, som inte bara äro
ohistoriska, utan framförallt hopplöst
tråkiga. — Den historiska romangenrens
vanskligheter illustreras bjärt även av Annie
Åkerhielms nya bok. Denna
släkthämnds-historia, där Odén och Tor själva agera med,
är en ren konstruktion över moderna
religionsvetenskapliga teorier, utan historiskt
värde eller mänskligt intresse. Den isländska
medeltidsromanens miljö har mekaniskt
flyttats över till 8- eller 900-talets Sverige:
personerna samtala antingen på Götiska
Förbundets jargon eller med Vilh. Grönbechs
fackterminologi — för att i obevakade
ögonblick falla ner i vanlig hygglig romansvenska.
Det levande i boken är de kapitel där väringen
Vemund får uppleva världsstaden
Konstantinopel och den där rådande kristentron —
och finner att detta är ingenting för honom.
Där har förf. vågat glömma teorierna och i
stället varit sig själv — och då är hon alltid
en god bekantskap. — Med helt annan kraft,
åskådlighet och sannfärdighet har Albin
Widén lyckats ge liv åt ett hårt och
färgstarkt förflutet i sin rätt märkliga roman om
de båda byalagen Garpanäs och Böda,
belägna någonstans i Nordsverige vid bygdens
yttersta utposter mot storskogen och fjällen.
Albin Widén har gjort gästuppträdanden i
litteraturen i flera olika roller; det är tydligt
att han först nu visar sitt rätta ansikte. Han är
vederhäftig och entusiastisk etnograf, och
kritiken syns mest ha fäst sig vid de
slösaktigt rika informationer om nordisk primitiv
bondekultur, som hans bok innehåller. Man
borde hellre lägga märke till att rikedomen
faktiskt inte spränger den konstnärliga
behärskningen — fast bristgränsen ibland tycks
nära. Albin Widén är tydligt ute i två ärenden,
som bägge fullföljas. Hans etnografiska
sakkunskap får tjäna det ena, halvt polemiska:
att som protest mot allmogeromantiken i
Gul-branssenupplaga ge en bjärt, gärna brutal
men realistisk bild av hur bondelivet i det
förgångna faktiskt tog sig ut — hur Blodet
och Jorden verkligen luktade och kändes.
Den bästa hjälpen i ärendet har han haft av
sin vitala prosa, som gärna tar mun full och
otvunget hittar de konkreta orden och de
drastiska vändningarna; i berättelsen tål den
ovanligt mycket arkaismer utan att verka
överlastad eller konstgjord, dialogen sjunger
ut äkta bonderepliker — utan underfundiga
lakonismer! — i naturlig talspråksrytm.
Bilden har emellertid blivit, icke bara
pittoresk och i någon mån skakande, utan också
monumental. Ty förf:s andra ärende har varit
att dikta det gamla bondekollektivets epos.
En samhällsforms episka tidsålder inträder,
när dess undergång är nära. Albin Widén
undviker att datera bokens händelser efter
historieböckernas kronologiska schema: det
gäller för kungarna och politiken, inte för
byalagens liv. Den stora händelse, som förestår,
är icke något tronskifte eller krigsutbrott —
det förra skulle knappt märkas upp till
Garpanäs och Böda, det senare hör till tingens
ordning i alla tider — utan storskiftets
genomförande, som kommer att spränga byalagens
solidaritet och göra bönderna till
konkurrerande affärsmän i lantbruksprodukter. Den
nya tidens tecken är att det i Böda träder
fram en man som för första gången sätter
individens självhävdelse mot kollektivets
tradition, som öppet inriktar sitt liv på egen
vinning och personlig makt. Örjans Örjan
har haft en utsocknes mor, han gömmer ärr
av barndomsförödmjukelser som vålla ständig
klåda, och han eggas av den kvinna som
borde varit hans men som han svek och aldrig
får igen — också hon har blivit märkt och
kommit utanför gemenskapen, och även hon
är mycket stark. Den unge byfogden är
segerrik till en tid: folk tycker om hans
karlatag med kungens knektar och imponeras av
hans brutala rationella metod att skydda
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>