Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har r ie
till diktarkallet för att orka hålla fast vid det
tvärs genom den akuta skammens och
skuldkänslans obehag — och för lite kärlek till
kvinnan han lät sig bindas vid för att tillföra
deras samliv annat än undfallenhet och
självmedlidande, just det som hos henne måste
framkalla tyranni, leda och förakt. Just i
det han själv fann heroiskt, betedde han sig
som ett kräk och blev alltså behandlad som
ett sådant. Sak samma när han offrar de nya
livsmöjligheter som bjudas honom genom
att Thea Werring älskar honom och tror
på honom: under den heroiska attityden
göms den nakna sanningen att han är för
svag och för ängslig, har för lite av kärlekens
mod för att acceptera en katastrof. Hans
hustru, som med ali sin vulgaritet är en ärlig
och livsduglig människa, genomskådar honom
och taxerar hans uppoffring till rätta värdet;
när hon mist de barn han ändå dög till att
försörja, går hon och lämnar honom ensam åt
eländet. Domsordet över Harald Måhrman
blir hårt och kort: för lite. Därmed betecknas
inte ursprunglig fattigdom utan den snålhet,
den ängslan för modiga utlägg, som till sist
blir liktydig med förskingring. Karin Boyes
roman blir en variation på temat: Und setzet
Ihr nicht das Leben ein . . . Den har lyriskt
liv, men det blir sällsamt förandligat genom
att den sobra och rena prosastilen bibehållits.
Därigenom göres det också klart, att kravet i
Karin Boyes filosofi icke enbart gäller lycka,
utan vad som är oskiljaktigt från lycka:
hållning och värdighet.
Både Gunhild Tegen, Hans Botwid och
Karin Boye äro väl hemmastadda i samtidens
psykologiska lärosystemer; och hos Karin
Boye är den allmänneliga freudianska
orienteringen lika omisskännlig som hos Botwid
den adlerianska. Men ingen av dem låter
berättelsen illustrera en in i detaljer accepterad
psykologisk teori. Den skolmässigt tillägnade
och tillämpade freudianismen företrädes
däremot fortfarande av Hildur Dixelius. I
hennes nya roman har den visserligen fått
bilda ett mycket omaka par med en ivrigt
missionerande kristlighet av det sötaktiga
och serafiska slaget. Resultatet har icke blivit
tilltalande. Skohandlar Sandin, en brutal
bjässe med ärlighet och godhet på botten,
väcks till ansvarskänsla för sina båda oäkta
barn (som ha var sin mor, i ena fallet
försvunnen, i andra fallet mindervärd); men
halvsyskonen ha redan fått sina öden
brännmärkta — gossen av strebertum och kär-
lekslös moralism, flickan av en ängslan för
att bekänna kort och se verkligheter i ögonen,
som kommer henne att glida undan i ett
skenliv av förställning och glädjesurrogat.
Det är inget dåligt uppslag — om bara icke
den psykologiska apparaten sattes i gång så
mekaniskt och icke le sens moral hela tiden
demonstrerades med pekpinne. Skriande oäkta
blir till sist skildringen av flickans kris och
omvändelse — förmedlad av en from fransk
poliskonstapel, som i ett avgörande
ögonblick ger henne parollen: »Jésus-Christ est
bon camarade!» —■ Helt annorlunda
sannfärdig och övertygande är Alice Lyttkens,
när hon i sin nya roman fortsätter sin
adlerianska demonstration av fallet Ann
Ran-mark. Historiens första del, som kom ut
hösten 1935, var enhetligare komponerad,
mer fri från aforistiska reflexioner och
stilistiskt jämnare och omsorgsfullare utarbetad
(varmed icke är sagt att Alice Lyttkens
någonsin lagt an på att skriva prosa för
konnässörer). Å andra sidan har nog förf:s
fantasi arbetat friare och livligare i den
nya delen; det abstrakta psykologiska
schemat skiner inte längre så tydligt igenom.
Problemet för Ann Ranmark var’att finna en
trygg och otvungen självaktning, att
frimodigt ta vara på sina resurser som kvinna och
med dem göra sig hemmastadd även i det av
och för manfolk fasonerade samhället. I första
delen hade hon under Julia Mosséns ledning
hunnit befria sig från osäkerheten i arbetet och
bundenheten i familjen —- men orkade inte
än gripa tillfället till kärlekslycka. I andra
delen har arbetslivet börjat kännas som
rutin: det fyller inte livsbehoven. När mannen
kommer tillbaka i Ann Ranmarks liv, tar
hon mot vad han vill ge, — men i ett humör
av trots och exaltation där i själva verket det
gamla underlägsenhetskomplexet gör sig
gällande på nytt; därför blir det också bara ett
äventyr av vanlig njutning och plåga, inte en
förening att leva i och hjälpas av. Den nya
lärdom Ann får köpa mycket dyrt är att den
självhävdelse som känns berusande och
krampaktigt håller fast iögonenfallande attityder
endast är en förklädnad för otrygghet och
osannfärdighet. Det är en förutsättning för
den rätta självaktningen också att veta sina
gränser och att frivilligt infoga sig i
ofrånkomliga ordningar: det är mycket man måste.
Ann Ranmark måste finna sig i att hon
inte duger till att sitta i Julia Mosséns
chefstol på advokatkontoret och att hon inte
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
