Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
har det slags handlingskraft och
verklighetssinne som behövs för att effektivt ta hand
om de socialt utstötta: innan hon når därhän,
har hon varit nära att helt ruinera sitt eget
liv och sin väns livsverk. Till sist rycks
hennes manlige vän bort just när hon varit
färdig att på allvar förenas med honom.
Hennes liv blir hårdhänt rensat, men hon kan
fortsätta det som en fri och nyttig människa.
De två sistnämnda författarinnorna ha
ett intresse som konkurrerar med det
psykologiska, nämligen att utnyttja effekterna av
relativt fräscha miljöer: hos Alice Lyttkens
advokatkontorets verksamhet, hos Hildur
Dixelius en livaktig norrländsk kuststad som
rätt mycket liknar Örnsköldsvik. Sedan kom
det naturligtvis också år 1936 rätt många
böcker där miljöintresset helt dominerade:
som normalt är, hade åtskilliga debutanter
drivits till författarskap av sin förvissning
att ha upptäckt nya och givande miljöer.
Det är alltid frestande att betrakta hemstaden
som en sådan: det börjar bli gott om
stadsbeskrivningar i samtida svensk litteratur —
tyvärr äro de flesta svåra att hålla åtskils.
I fjor kom Gustaf-Adolf Nilsson med en
Hälsingborgskrönika, »Köpmän i
Kärnestad», rik på stoff, journalistiskt vaken och
med en viss historisk schwung i uppläggningen,
men konstnärligt mycket för .grovt tillyxad
och med mycket för många klichéer inslängda
där de självsedda bilderna tröto. Mer typisk
för hur genrens vardagsvara tar sig ut är
Arvid Höjers debutroman med den mycket
missvisande lyriska titeln »Septembermelodi».
Förf. har verkligen något nytt att berätta
om: han vet hur vardagsarbetet på en bank
går till. Vidare har han en handfull
stadsoriginal att presentera och en lång och lös
serie av anekdoter på stadshotellj argon som
han anser böra räddas åt offentligheten. Allt
detta grupperas kring den lite för välkände
estetiskt ambitiöse, lätt alkoholistiske unge
hjälten — han brukar vara journalist, men
denna gång är han banktjänsteman och
deklamerar Cyrano med inlevelse. Staden,
omsorgsfullt beskriven, är lik alltför många
andra. Och det är boken också. — En verkligt
ny och intressant miljö har däremot
Eugénie Söderberg upptäckt •—•
studentfabriken där mycket vuxna och mycket unga
människor ur mycket olika folkskikt drivits
samman för att krångla sig fram till en
privatistexamen. Emellertid har förf.
knappast lyckats behärska stoffet: vad som
skulle ge sammanhållning och enhetlighet
åt denna grupp av unga öden — friktionen
mellan skoltvång och fullvuxnas livsbehov, i
en atmosfär av kamratanda och nysaklighet
— är allt för löst och tunt skisserat. Boken
splittras ohjälpligt upp i en rad episoder och
snabbporträtt — somliga rätt banala och
omöjliga (däribland huvudpersonerna,
violinisten och hans flicka), andra känsligt och
ärligt tecknade, framför allt den unge
stre-bern som väcks till ansvarskänsla och
osjälviskhet av den lilla manicuristen (det har
blivit en aning sött, men förblir ändå sant).
Boken lär komma att filmatiseras: för det
ändamålet bör den passa utmärkt. •— Av
helt annan rang äro till sist ytterligare två
debutanter, som oberoende av varandra och i
mycket olika anda behandla ett och samma
tema: ett barns reaktioner på en strängt
verkhelig frikyrklig miljö. Bengt Östberg har
genomfört det svåra, ett känn kuriösa
experimentet att skriva en versroman på svenska
hexametrar som låta nästan otvunget och
ibland få både kraft och klang. Emellertid
har den valda formen givetvis icke mildrat
förf: s tendens till det burleska och
kari-katyriska. Hans skildring av Herrens lilla
plantering i Rosenii anda i den småländska
byn är brutal i kulörerna och klart fientlig
— utom på tal om den lungsjuka sömmerskan
som förgäves trugar den efterlängtade gästen
Döden. Romanens tema är det köttsliga livets
berättigade revolt mot ali den påtvungna
andligheten, som f. ö. står i Mammons tjänst
lika mycket som i Guds; och förf. blir poet,
så snart han tycker sig höra Pans pipa ljuda
i de nordiska högsommarfröjdernas
brännvinsos och klafsiga smek. Men poesien kommer
också med, när den gamle handelsmannen,
församlingens ledare, i sina drömmar på det
yttersta får vandra bort från både Gudsriket
och Mammonstjänsten till sommarbestyren
med jord och boskap i hans barndoms
Sjö-ändemåla. Och den blir vackrast och sannast
där. — Även Elin Lindegren är angelägen
att göra klart hur ungdom drivs till revolt
av att vara instängd i ett hem där
bokstavstron regerar och budorden blivit hustavla.
Men hennes skildring blir så mycket
verkningsfullare genom att detta hem samtidigt
är ett av de renaste och bästa. Miljön är i
hennes debutroman ingen avlägsen
skogsbygd som hos Bengt Östberg, utan staden
Malmö under dess livliga uppblomstringsår
omkring sekelskiftet. Disponent Lars Sten-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
