Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Snoilsky och Julie Winther. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle
Holmberg
J ul i e Winther.
Snoilsky har i en dikt beskrivit hur han
en dag under det nordiska studentmötet i
Danmark 1862 mötte Christian Winther
på Østergade och gjorde bekantskap med
denne gamle sångare som han beundrade,
och som snart förde honom in i sitt hem.
Christian Winther var då 66 år. Hans
hustru, som hade varit gift förut med
en brutal och hurtig präst, var 49 år.
Snoilsky slutligen var 21. I dessa siffror
ligger en del av spelets förutsättning. Julie
Winther hade som ung kvinna svärmat
för den äldre Christian Winther; som äldre
kvinna kom hon att svärma för den yngre
Carl Snoilsky. Det mesta av hennes
bevarade brev till Snoilsky är tryckt i
publikationen Carl Snoilsky och hans vänner,
och det är verkliga kärleksbrev det där
gäller, i ali sin moderlighet så ömma, så
varma som några brev från en kvinna till
en man kan vara, en man som i detta fall
alltså älskades också som en son älskas.
Man har inte riktigt vetat hur Snoilsky
svarade, och det var därom som här
meddelade dokument skulle kunna ge en sorts
besked. Tydligen har han gjort det i en ton
motsvarande den kvinnliga partens, på en
gång som till en mor och en väninna. Julie
Winther kallade Snoilsky sin son och han
kallade henne sin andra mor, men man var
förtroligare, angelägnare än son och mor
alltid är. I några likaledes på Bakkehuset
förvarade brev från Snoilsky till Christian
Winthers biograf, Nicolaj Bøgh, berättar
Snoilsky att han ägt åtminstone ett
hundratal brev från Julie Winther, mest från
åren 1863—1867, men att han förstört de
flesta. Han talar om brevens »intima
innehåll» och om »fru Winthers flerstädes i
brefven uttalade önskan, att dessa icke
finge ses af andra ögon än mina». Han
säger sig också ha hört att hans egna brev
till henne blivit förstörda, vid hennes
sons i första giftet död. Han kallar henne
— det är 1897 — »min oförgätliga vän,
Julie Winther, hvilken omfattade mig med
moderlig ömhet».
Det finns olika omdömen om Julie
Winther, men då man ser henne besjungen
tänker man sig hennes väsen innehållande
åtskillig godhet, klokhet och charm. Hon
hade större längtan inom sig än hennes
hem och hennes trofast uppvaktande gamle
man kunde motsvara, och lite nervöst
låter hon under några år omtanken om
Snoilsky bli ett utlopp för hennes
känsloöverflöd. En sorg som hon hade men som
hon i görligaste mån försökte dölja för alla,
inclusive sig själv, var att en dotter Ida,
en »lynnig», inte alltid — men stundom
— älskvärd varelse, var sinnessjuk. Man
har ansett att Julie Winther drömt om ett
parti mellan Snoilsky och dottern, som
trots den .bristande andliga balansen kunde
ha fästmän, och det är möjligt. Vad som
står om dottern i breven är delvis uteslutet
ur boken Carl Snoilsky och hans vänner,
men kan nog sägas vittna om vissa
modersillusioner. Det var i varje fall inte för deras
skull hon uppmärksammade Snoilsky. Han
blev något för henne själv.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
