Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Snoilsky och Julie Winther. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
Det är förtroende och äkta tillgivenhet,
och om samma saker vittnar också dessa
dikter. Vänskapen blev väl mindre akut
med åren, men man kan i brist på bevarade
papper om saken inte i detalj följa dess
utveckling. De sista breven som man känner
är från 1876, då Christian Winther firade
sin 80-årsdag i Paris, dit hustrun flyttat
med honom, och strax därefter dog. Fem
år senare lämnade också hon själv, kraft
-sjuk, ett liv som kanske hade givit henne
mera poesi än lycka.
I början av Snoilskys bekantskap med
Julie Winther skrev han — det var
sommaren 1863 — i ett brev till en vän (Carl
Snoilsky och hans vänner II: 27): »Winther
är skald och älskvärd människa, men hans
fru, den mångbesjungna Julie, är ett gott
hufvud, ja, ändå mera, hon är ett — ja,
fruntimmer kunna vara snillen, och då
imponera de.» Det började alltså med att
Snoilsky blev imponerad, men fortsatte
med att också hans känsla blev intagen.
Vid sina tankar om den danska väninnan
ville han hålla fast genom livet, och visade
det mycket eftertryckligt ännu 1901 i ett
av de i Bakkehuset förvarade breven.
Det var så att Christian Winthers biograf,
Nicolaj Bøgh, i sin bok om skalden inte
visade sig särskilt god på hans hustru och
inte stack under stol med sin mening att i
det Wintherska äktenskapet var det inte
mannen som utan vidare kunde sägas vara
den vinnande parten, omgiven som han
var av en hustru som inte svarade upp
mot hans stora kärlek och av en rätt bråkig
styvdotter som till på köpet spelade falskt
på piano och som han tvingades att skriva
dikter till. Nå, därom kan man ju inte
döma. Christian Winther klagade i varje
fall inte över sitt bröd och sitt vin, och
Snoilsky blev ledsen då han fick Bøghs
bok och såg vad där stod om Julie. Det
brev som han svarade i är intressant både
för sina upplysningars skull och för sitt
principuttalande i frågan om personhis-
torisk uppriktighet eller diskretion. Det
lyder i sin helhet:
Kongl. Biblioteket 21 oktober 1901.
Herr professor,
Nu har jag grundligt studerat sista bandet af
Eder bok om Chr. Winther och är helt uppfylld
deraf. Den innehöll för mig oändligt mycket
nytt. — Jag tackar för den stora vänligheten att
sända mig densamma. —- Bemödandet efter
objektiv sanning framlyser öfverallt deri, och
såvidt jag känner förhållandena, d. v. s. under
Chr. Winthers senare år, kan jag icke komma
med någon faktisk invändning — jo, kanske dock
beträffande uppgiften att Winther i Sept. 1875
ända till tre dagar före afresan, hölls i okunnighet
om de sinas afsigt att för alltid lemna Danmark.
Under de två närmast föregående veckorna
tillbragte jag hvarje dag åtskilliga timmar hos
Winthers, der hela huset var i upplösning,
effekter nedpackades o. s. v. — Fru Winther gjorde
aldrig för mig någon hemlighet af planen att
bosätta sig utomlands; men att saken skulle i
det längsta hemlighållas för Winther sjelf, deraf
märkte åtminstone aldrig jag någonting. För
öfrigt skulle han varit helt blind, för att icke
märka hvad som var i görningen.1
Oaktadt Eder bok ju icke döljer Winthers
svagheter, qvarstår deraf såsom total-intryck
hvad honom beträffar, den innerligaste sympati
för hans karakter, för hans alltigenom nobla,
kärleksfulla, osjelfviska hjerta, som intill döden
höll löftet han gifvit sin käraste. Han som så
ofta svigtat i lifvets strid, var dock gentemot
Julie riddaren sans peur et sans reproche. Hvad
Julie angår är jag jäfvig. Hvad man kan förebrå
henne hade ju sin rot i hennes blinda
moderskärlek för den olycksfödda Ida. De menskliga
fel och svagheter hon kunde äga, ville jag icke se
under vår samvaro, och efter hennes bortgång
är hon alltjemt föremål för min tacksamhet och
hängifvenhet. Mitt hjerta är aldrig i stånd att
kritiskt betrakta dessa två kära, oförgätliga
gestalter. Det är derföre med smärta jag läst Herr
professorns på det hela oblida granskning af
henne.2
I hvad mån efterverlden, litteraturhistorien,
har rätt dertill, är en fråga som jag i detta
ögonblick icke tilltror mig kunna bedöma. Har Chr.
1 Snoilsky menar: helt blind i stället för
halvblind, som han var.
2 Den sista meningen har blivit efteråt tillagd
i brevet, vilket vållar ett visst avbrott i
sammanhanget.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
