Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Alexander Pusjkin. Av Sigurd Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Agrell
att, liggande i snön, stödd på vänstra armen
avfyra ett skott, som lätt blesserade den
andre, vilken ställt sig i defensivt lämplig
position. Pusjkin, som sårats i underlivet och
fått korsbenet krossat, avled efter svåra
plågor 44 timmar senare. Med sin hustru
hade han flera minderåriga barn. Även
Pusjkinättlingarnas genealogi är av intresse.
Ehuru Pusjkin gick bort endast kommen
ett stycke in i mandomsåldern, är det verk,
han efterlämnat, av väldigt omfång och till
sitt konstnärliga värde av sällspord betydelse.
De närmaste årtiondena efter diktarens död
visade den av småsint nyttohänsyn främst
upptagna litterära kritiken i hans hemland
bristande förståelse för detta estetiska värde.
Först mot slutet av det gångna århundradet
blev hans litterära gärning föremål för en
uppskattning av verkligt stora mått.
Dostojevskij tillhörde Pusjkins varmaste
beundrare, ehuruväl han i dennes diktning inlade
åskådningar, mer eller mindre främmande
för dess upphovsman. Lev Tolstoj hade
förstående blick för den konstnärliga sidan hos
prosaisten Pusjkin och har också i sin
berättarteknik tillgodogjort sig mycket av sin
romantisk-realistiske föregångares klara och
säkra framställningskonst. För det rent
lyriska hos Pusjkin hade han däremot mindre
sinne, och den åldrade asketen Tolstoj stod
givetvis främmande för mycket i Pusjkins
sprudlande och livsheta temperament. Alla
de stora ryska romanförfattarna under
1800-talet ha för övrigt lärt av Pusjkin, inte minst
Turgenev, vars romangestalter i flera fall
äro beroende av huvudfigurerna i Pusjkins
berättande dikt »Eugen Onegin». Urbilden
för den intelligenta viljestarka kvinnan är
Pusjkins Tatjana, och Turgenevs ädelt
tänkande, men livssvaga män återgå på den
av Pusjkin skapade Onegintypen.
Som prosaist har Pusjkin visserligen blott
slutfört en enda större berättelse, den året
fore hans död tryckta historiska romanen
»Kaptensdottern» med ämne från
Pugatjov-upproret under Katarina II:s regeringstid.
Pusjkins mästerskap som berättare
framträder emellertid klarast i en rad av den
samtida kritiken missaktade noveller, som med
tiden blivit i bästa mening klassiska. I
novellsamlingen »Belkins berättelser», som han
skrev under sin lantvistelse hösten 1830,
har Pusjkin med koncis och plastiskt klart
utformad stil nått ett ideal, som varit före-
bildligt för den senare ryska novellistikens
främsta mästare, t. ex. Tjechov. En plats
för sig intar den av djärv fantastik och
träffsäker realism sammanvävda berättelsen
»Spader dam», där framställningen påminner om
E.T.A. Hoffmanns sprudlande diktskapelser,
då dessa äro som bäst. Pusjkin var uppvuxen
vid läsning av den klassiska franska
litteraturen och dess arvtagare under 1700-talet.
Han behärskade sedan barndomen franskan i
tal och skrift, många av hans stilistiskt
utomordentligt väl avfattade brev äro skrivna
på detta språk. Tack vare sina franska
förebilder kom han också — trots romantiska
inflytelser från den samtida från Tyskland
utgångna litterära strömningen — att bli
en den klara formens osviklige mästare. I
hans stora förtrogenhet med rysk miljö och
hans egenartade, med ett ljust ingenium
förbundna temperament av dunkel våldsamhet,
omväxlande med lidelsefri blidhet, ha vi
därjämte att se orsaken till att intet
epigonmärke kan spåras hos den till moget
konstnärsskap hunne diktaren.
Närmast besläktat med Pusjkins
prosaalstring är hans dramatiska författarskap.
Visserligen nådde han inte inom denna
diktart, vad han själv hetast eftersträvade,
skapandet av ett stort ryskt drama i jämnhöjd
med ett Shakespearskt mästerverk, men vad
han under sin korta livstid åstadkom blev
dock av banbrytande betydelse. Man får även
vid bedömandet av Pusjkin som dramatiker
beakta de sällsport motiga yttre
arbetsbetingelserna, som hindrade honom att fullt
utveckla sin kraft. Unter interneringen på
mödernegodset Michajlovskoje skrev Pusjkin
ett i sin anläggning storartat nationellt
skådespel, »Boris Godunov», med motiv från de
virrsamma tronstriderna i Ryssland vid
början av 1600-talet, sedan den gamla tsarätten
utslocknat. Till samma rum och tid anknyter
sig som bekant det av den döende Schiller
aldrig avslutade skådespelet »Demetrius», i
vars ämne både Schiller och Goethe sågo
ett enastående tacksamt stoff för en tragedi
av stora mått. Att Pusjkin här verkligen ägde
en för sig lämpad uppgift, kan inte gärna
betvivlas. Kännedomen om 1600-talets
Ryssland låg emellertid Pusjkin tämligen fjärran.
Då han fore 1826 levde förvisad från
huvudstäderna, hade han ingen möjlighet att genom
läsning av samtida dokument i arkiven sätta
sig in i ämnet, såsom han senare gjorde med
Pugatjovtiden och Peter den stores epok.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
